Stuteri Fyrklövern

När Patricia hoppade stod Annie med spänning och väntade.
Egentligen skulle Natta tävlat Trevina men veckan innan bröt hon armen så Patricia som är medryttare på Trevina fick låna henne.
"Där kom sista ryttaren in i mål och dess tid var 1min och 24sek"
Annie log glatt.
"På femteplats kommer Patricia Hagström på hästen Trevina, på fjärdeplats kommer Wilma Holgersson på hästen Friday, på tredjeplats kommer Björn Olausson på hästen Jamba, på andraplats kommer Olivia Hallgren på hästen Pickatchu, och vinnare är....Annie Olsson på Flash Dance!" ropade Speakern.
Annie hoppade snabbt upp på Flashans rygg, och red in på banan med de andra pristagarna.
Flashan gick med stolta steg och ställde sig längst fram bland hästarna.
Med öronen framåt stog han helt stilla och njöt av åskadarnas jubel.
Annie log mot sitt stallbarn, och den lilla tjejen log överlyckligt tillbaka.
När den gröna rosetten fästes i Trevinas svarta träns, log Patricia så mycket att Annie var orolig att hennes kinder skulle spricka.
Prisutdelaren gav Patricia en liten pokal, där det stod "SveaLand cup, 5:a placering".
Sedan gick de vidare till fyran, trean och tvåan. Till sist stod de framme hos Annie.
De la över ett gulblått täcke och en stor pokal räcktes till henne.
Den stora gulblåa rosetten fästes i Flashans träns, och han böjde stolt på huvudet.
Annie höjde pokalen och ställde sig upp.
Publiken applåderade, och sedan galopperade de ett lungt ärevarv.
När de gick ut från banan gratulerade alla Annie och Patricia.
- Jättebra kämpat! Och det var ingen lätt konkurans Pattefnatte! sa Annie och log mot henne.
Patricia skrattade och kramade Trevina.
- Dags att lasta? frågade Lars.
De nickade och ledde hästarna uppför rampen.
Innan de satte sig i bilen, kom en pristagare springandes.
- Patricia Hagström! Du vann ett pris för yngsta deltagare! ropade hon och gav henne en gul rosett.
Patricia log förvånat.
- Tack! sa hon och gick efter Annie in i bilen.
- Det här var det roligaste jag har vart med om! kvittrade Patricia glatt.
- Det förstår jag, detta var jätteroligt verkligen, och Flashan skötte sig utmärkt! sa Annie med ett leende.
- Ni kommer nog somna gott inatt, sa Lars grymtande.

Väl hemma tog de hand om sina hästar, skyndade sig in och somnade som stockar.
Tråkigt avsnitt, I'm sorry ;)

På tävlingsdagens morgon vaknade Annie innan sin väckarklocka.
Hon gick ut till stallet till Flashan som stod i sin spilta.
Annie tog fram sina ryktsaker och började genast putsa vidare på hästen medan han åt sin frukost.
Hästarna bredvid gnäggade sömnigt.
Efter två timmar var Flashan så ren han kunde bli, och Annie gick lös på sadeln.
När även den var blänkande blev det tränsets tur. När allting var rent, och klockan slog 07.00 gick Annie in för att äta frukost. Huset var mörkt och Annie var så tyst hon kunde för att inte väcka någon av de andra i huset.

När Annie ätit upp sin frukost, som bestod av en halv macka, ställde hon in maten igen.
Då kom Lars och Karin upp.
- Hej där! sa Karin.
Annie mumlade nervöst till svar.
- Är du nervös? frågade Lars och hällde upp kaffe i en kopp.
Annie nickade.
- Du kan inte ana! sa Annie och höll sig för magen.
Karin log mot henne och klappade henne på huvudet.
- Det kommer gå så bra, sa hon och satte sig på en stol.
Lars grymtade uppmuntrande.
När Annie en halvtimme senare ledde Flash Dance uppför lämmen till transporten.
Han hade på sig blå transportskydd och blått fleecetäcke.
Den blåa grimman och det blåa grimskaftet passade perfekt i färg med det andra.
Lars kom kånkande på sadeln, ett blått schabrak och tränset och hängde det i transporten sadelkammare.
Där inne låg redan Flashans blåa benskydd och huvan som skulle stänga ljuden ute.
Flash gic lugnt på transporten och Lars stängde lämmen.
Annie, med sina svarta överdragsbyxor som skulle skydda hennes kritvita ridbyxor satte sig i bilen.
Lars satte sig vid förarsätet och startade bilen.
Som tur var, låg tävlingen inte långt ifrån stallet, så snart var de framme.

Annie startanmälde och gick banan med en gång.
Banan bestod av 10 hinder, som alla låg med svåra svängar.
När Annie hade memorerat banan tog hon ut Flashan och borstade av honom.
Hon la på utrustningen och skrittade till framridningsbanan. 
Där inne red det tjejer och killar i olika åldrar, på olika ponnyer och alla såg pigga och alerta ut. Ryttarna tittade snorkigt på Annie, när hon red in och tog plats på banan.
En tjej i 17års åldern tittade på Flash Dance.
Annie blängde tillbaka.
Tjejen vände blygt bort blicken.
Efter en halvtimmes framridning drivde Annie mot ett av hindren. 
Flash och Annie flög tillsammans i perfekt harmoni och de landade säkert på andra sidan.

Efter fyra hopp till, ropades deras namn upp i högtalarna.
Annie travade in på banan.
"Annie Olsson på Flash Dance, varsegod och rid!" sa speakern och Annie fattade galopp.
Hon styrde mot första hindret, och de hoppade smidigt över.
Andra hindret, som var en oxer, kände Annie att Flashan tvekade.
Hon drev och han hoppade. Annie berömde honom.
Tredje hindret var ett blixthinder, vilket Flash inte ens kollade på.
De styrde vidare mot fjärde och femte hindret.
Flash tvekade inte över huvudtaget, galoppen blev snabbare och över sista hindret snubblade han till, Annie drog efter andan och gjorde sitt bästa för att hjälpa honom. Flash hoppade ändå och de landade säkert på andra sidan.
Annie klappade hästen på halsen.
- Annie Olsson på hästen Flash Dance med tiden 1minut och 23 sekunder ligger nu i ledningen, nästa ryttare Lena Larsson på hästen Mikado välkommnas in på banan.
Annie skrittade ut på Flash Dance, och gjorde iordning honom. Hon väntade med spänning på resultatet..

Hur ska detta gå?
förlåt för ett kort inlägg & att det tog så lång tid, men har itne haft tid! ;D sorry


på bilden: Johanna Åberg på Caiprinha
foto (c) by Amanda Josefsson

förlåt mig, men klockan är trots allt 22:32 och jag har ingen lust som helst att skriva ett extra nummer.
eller ah, det får jag se hur det blir, men just för tillfället har jag 0,00 lust att göra det!
Så då siktar vi på ett extranummer vid del 50! (Om jag skriver så långt, vilket jag SKA göra, vilka är för det? ;D)
Förresten så hade jag skrivit en kort del av avsnitt 30, men så skulle jag lägga upp det, och guess what?
jodå! "sidan kan inte visas", och jag blev såå trött. Så då blev det inget avsnitt, men nu kommer det.
Med nya händelser, vill jag presentera..
STUTERI FYRKLÖVERN!


"Ska Shoganan nu komma till samma ställe som Copyright nu är?" tänkte Annie förtvivlat.
Eva-Lena hade stängt stalldörren, och Annie stod inne i huset för att kika ut genom fönstret.
Hon var ensam i hela huset, Lars, Philip och Karin var borta, och Ulrika, Jacob, Therese och Rebecka var och handlade.
Var var hennes mamma när Annie behövde henne som mest?
Hennes beskyddande armar och lovord om att inget hemskt kommer att hända.
Annie torkade lamt bort tårarna som rann nerför hennes kinder.
Till sist öppnade äntligen veterinären och Eva-Lena dörren.
De pratade och snart satte veterinären sig i bilen och åkte därifrån.
Annie sprang ut.
- Lever han? frågade Annie skrämt.
- Klart han lever, sa Eva-Lena.
- Vad var det för fel? frågade Annie lättat.
- Han hade tarmvred, svarade Eva-Lena och såg oroad ut.
Annie stirrade på sin mormor.
- Tarmvred? sa hon chockat.
Eva-Lena nickade.
- Och jag fick inget veta? sa hon aggresivt.
- Vad skulle du kunna göra som inte veterinären kunde göra? sa Eva-Lena och suckade åt sitt barnbarn.
Annie blängde på henne.
- Ibland är du faktiskt helt dum i huvudet! skrek Annie till sist.
Eva-Lena tittade lugnt på henne.
- Du äger inte Shoganan, du har ingenting med honom att göra! sa Annie hotfullt och lämnade Eva-Lena ute på gårdsplanen.
Annie gick in i stallet och smällde igen dörren efter sig.
- Hej Shogeribogery, sa Annie vänligt till sin utmattade häst.
Shoganan mumlade till svar.
- Gubben, hur mår du? sa Annie ömkligt.
Shoganan tittade på henne med sina kloka ögon.
Tårarna började att rinna igen.
- Har du haft så ont? sa Annie ledset.
Shoganan tittade mot sin mage och drack sedan djupa klunkar med vatten.
Eva-Lena öppnade stalldörren.
- Annie, nu får det vara nog, sa hon lågt.
Annie stod fortfarande vid Shoganans boxdörr.
- Jag pratar med dig, sa Eva-Lena.
Till sist lämnade Annie stallet och gick in i huset för att ta med sig mackor att äta i Shoganans box.
Eva-Lena gick efter henne.
- Nu räcker det! sa Eva-Lena högt och tydligt.
Hon grep tag i Annies arm och tittade henne i ögonen.
- Sluta upp med det där! sa mormodern.
Annie tittade åt ett annat håll.
- Du är ta mig sjutton helt hopplös! sa Eva-Lena och blängde på henne.
- Jag sticker iallafall hem nu, fortsatte hon och selade på sin körhäst.
Efter en stund var Annie helt ensam på gården.
Hon suckade där hon satt i Shoganans box och åt sina mackor.

Frammåt kvällen, där Annie, Jacob, Rebecka, Therese, Ulrika, Lars, Karin och Philip satt samlade vid bordet, berättade Annie händelsen med Eva-Lena och Shoganan.
- Det är det här jag menar, sa Lars och skakade på huvudet.
- Vad menar du? frågade Karin surt.
- Din mamma är helt hopplös, hon anklagar barnen att de gör fel med sina hästar! sa Lars barskt.
- Hopplös? sa Ulrika argt.
- Ni är exakt likadana, muttrade Lars till svar.
Ungdomarna följde de hotfulla orden som kastades.
- Snälla! Lägg av! sa Annie till sist.
- Ja, vi äter en trevlig familjemiddag här, skit samma om mormor inte har burit sig bra till idag! Ni har ingenting med det att göra, Annie får väl vara arg på henne om hon vill, men ni behöver inte vara det! sa Rebecka och såg var och en i ögonen.
Det blev tyst ett ögonblick.
- Förlåt mig, sa Lars och skämdes.
- Nej, förlåt mig för att jag överreagerade så, sa Karin och kramade hans hand.
Ulrika såg på de båda.
- Jag är så ledsen, jag är gäst här och bär mig åt som en riktigt ohövlig typ, sa hon generat.
- Sluta ursäkta er, ät nu och prata om något annat, sa Philip.
Alla tittade på honom och fnissade.
- Hur går det på fotbollen då? frågade Jacob.
Philip suckade och petade i maten.
- Dåligt, jag vill börja rida igen, sa han och tittade under lugg på sin pappa.
- Självklart! sa Lars och skrattade högt.
Om någon skulle ha stått i fönstret och kollat på dem, skulle det inte vart samma familj som det vart för en stund sedan.
Alla skrattade och pratade glatt igen.
Eva-Lena, hon satt ensam i sin stuga i skogen och skämdes över sina hårda ord mot Annie.
"Jag säger förlåt till henne imorgon" bestämde hon sig för.

Nästa morgon
Annie gick upp tidigt för att titta till Shoganan
men till sin förvåning var han redan ute i hagen, och alla andra hästar med.
Annie höjde förvånat ögonbrynen, men såg till sist att hennes mormors häst var där.
"Åh nej" tänkte Annie.
- Hej Annie, hördes Eva-Lenas röst bakom henne.
Annie grimaserade.
- Jag vet att du inte är glad över att se mig, men jag kan väl ändå få be om ursäkt? sa Eva-lena skamset.
Annie nickade.
- Förlåt mig för det jag sa igår, om allting! sa Eva-Lena.
Annie snörpte på munnen.
- Är vi vänner igen? frågade hon till sist.
Annie nickade.
- Bra! sa Eva-Lena och kramade henne.

I samma ögonblick rullade en cykel in på gården.
- Jag går in i huset! sa Eva-Lena.
En okänd flicka kom in i stallet.
- Hej, kan jag hjälpa till med något? frågade Annie vänligt.
- Ehmm.. Ja, stammade flickan fram.
- Jag heter Annie, för att göra det lättare för henne.
- Linn Wing, sa flickan och log glatt.
- Vad kunde jag hjälpa dig med? frågade Annie.
- Jag söker stallplats till min foderponny Beeke, sa Linn ivrigt.
- Okej! sa Annie.
Vilken tur för dig att vi faktiskt har en box ledig! fortsatte Annie.
Linn log överlyckligt.
- Vill du se den? frågade Annie vänligt.
Tjejen nickade.
- Den kostar ca 2300 kr, och då ingår mat, mockning, fri ridning i manegen och padocken, utsläpp, insläpp och täckesbyte, och även vattning, berättade Annie.
- Oj! sa Linn överraskat.
Annie stannade vid en av boxarna.
- Denna är ledig, sa hon sen.
- Oj vad stor! sa Linn.
Annie skrattade.
- Alla är såhär stora, utan de längst bort, de är fölboxar, berättade Annie.
Vad har du för häst? frågade Annie nyfiket.
- En b-ponny, fux med bläs, jättesnäll och mysig, berättade Linn.
- Okej, det låter ju bra! sa Annie och log.
- Vi tävlar hoppning och gymkhana, fortsatte Linn.
- Oj! Precis som jag ju! sa Annie överraskat.
- Men kan jag ta ditt telefonnummer så ber jag mamma eller pappa ringa dig senare? frågade Linn blygt.
Annie nickade och skrev upp sitt nummer på en lapp som hon gav till tjejen.
Tjejen log och gick sedan ut genom stallet.
- Skönt med att ha ett fullt stall snart igen, det är så tomt sedan Copyright dog, sa Annie för sig själv.
- Vem snackar du med? frågade Philip tyket.
- Ska du skita i, sa Annie och räckte ut tungan.
Philip skrattade och gick fram till sin syster.
- Ophelia är min nu igen, sa Philip och log överlägset.
- Är du stolt eller? sa Annie och höjde ögonbrynen.
Han skrattade.
- I vilket fall som helst, är Shoganan och Flash Dance så mycket bättre! Annie fnissade.
- Vi får väl se, sa Philip och gick därifrån.
Annie skakade på huvudet.
Hon gick sedan till hagen för att ta in Flash Dance.
Hon hade beslutat sig för att tävla honom i Svealandscupen istället.
Tävlingen var om två dagar, och hon skulle träna hoppning idag för ridläraren Johanna.
Flashan mötte henne vid grindöppningen som vanligt, och Annie knäppte fast grimskaftet i grimman och ledde in honom i stallet.
- Vi ska hoppa idag gubben, sa Annie till honom medan hon borstade.
Hästen njöt av borstens hårda tag, och underläppen hängde.

Efter en halvtimme var hästen färdigborstad, och Annie tog fram utrustningen.
Sadeln åkte på, och martingalen sedan.
Till sist kom tränset på och Annie ledde ut Flash Dance.
- Hej Annie! Är du redo? frågade Johanna väl inne i manegen.
Annie nickade och hoppade upp på sin häst.
Flash började genast att skritta när Annie gav honom signal.
Johanna byggde upp en bana på åtta hinder.
- Vi ska träna mycket svängar, för jag har hört att banorna där är riktigt kluriga! sa Johanna medan hon byggde.
Annie nickade och skrittade fram Flashan.

- Okej, då ska jag berätta banan för dig, sa Johanna 30 minuter senare.
Hon pekade ut hinder efter hinder och Annie tänkte banan i huvudet.
- Sätt igång! sa Johanna.
Annie samlade ihop Flashan och han började genast att galoppera.
Hinder efter hinder flög de över med god marginal.
Johanna följde ekipaget och klappade händer när de var klara.
- Herregud! Såhär bra har det inte gått sedan Copyright! sa Johanna glatt.
När hon nämnde Copyrights namn brände det till i Annies hjärta.
Hennes leende sjönk ihop till ingenting.
- Herregud, förlåt mig Annie! sa Johanna när hon kom på vad hon hade sagt.
Annie skakade på huvudet.
- Det är ingen fara, sa hon och svalde gråtklumpen.
Johanna kollade oroat på henne.
- Redo för nästa bana? frågade Johanna sedan för att få Annie att tänka på annat.
- Absolut! sa Annie engagerat.

Efter en timme var träningen slut, och ingen rivning eller vägran hade de gjort.
Johanna log uppmuntrande.
- Ni har säker stor chans att komma bra till i Svealands cup! sa hon och gick till sin bil.
- Hejdå! sa Annie och log mot henne.
Johanna vinkade.

På kvällen gick Annie och la sig tidigt.
Hon somnade nästan med en gång och drömmarna tog över hennes tankar.
De flög över hinder efter hinder, och ingenting kunde stoppa dem.
Flash Dance hoppade med kraft i sitt steg.
Vid sista hindret, som var en vattengrav, dök Copyright upp framför dem.
- Betyder jag ingenting längre? frågade han anklagande.
Annie vaknade med ett ryck.
Copyrights anklagande ord ekade i hennes huvud.
Hon gnuggade sitt huvud och la sig på kudden igen.
Den var aldelles blöt av tårar.
Hon somnade snabbt om igen, och drömmen spelades om och om igen.

Hur ska tävlingen gå?


(c) by Amanda Josefsson

Vill ni veta en sak?
Jag har insett, att den där "bildmojjen" jag har längst upp av mina inlägg, är skitful tillsammans med den nya layouten! haha, förlåt för det (:

- Och vad ska det här betyda? fräste Lars.
- Bettan behöver en tandläkare, och det har Annie försökt tala om för dig, svarade Eva-Lena lugnt.
Lars blängde på henne.
- Jag vet hur hästar ska skötas, Bettan har alltid ätit upp sin mat, både kraftfoder och hö, varför skulle det vara något fel på henne? sa Lars och rynkade ögonbrynen.
Eva-Lena skakade på huvudet.
- Herregud Lars, kan du aldrig inse att du kan möjligtvis ha fel någon endaste gång?
Lars bet ihop käkarna och vände på klacken.
Han gick ut genom stallet och hämtade plånboken han hade glömt och åkte sedan iväg igen.
- Vilken surgubbe! sa Eva-Lena och gick till tandläkaren som kollade Bettan.
- Hon har en vargtand, som sitter illa till, och måste dras ut, sa tandläkaren.
Annie drog efter andan.
- Det är lugnt Annie, lugnade Eva-Lena.
Eva-Lena vände blicken till tandläkaren.
- Det skulle behövas så fort som möjligt, sa tandläkaren och tittade på dem.
- Det får du bestämma Annie, sa Eva-Lena vänligt.
- Det går bra för mig, men när? sa Annie och tittade på sin mormor.
- Vad sägs om imorgon bitti? frågade Eva-Lena både tandläkaren och Annie.
Tandläkaren nickade.
- Det går bra, sa Annie.
- Då säger vi det, sa Eva-Lena och skakade hand med tandläkaren.
- Då ses vi imorgon, sa han och gick ut genom stalldörren.

Några timmar senare..
kom Lars hem och var fortfarande sur och grinig på Annie.
- Snälla pappa, släpp det, bad Annie när hon var ensam i köket med honom.
- Hur ska jag kunna släppa att det jag säger plötsligt inte betyder någonting? Det här är mitt stall, och jag trodde att det var jag som var chefen, sa Lars grinigt.
- Det är du som är chefen, men just i detta fallet behövde faktiskt Bettan tandläkarhjälp.
En vargtand satt så illa till, att han kommer tillbaka imorgon för att dra ut den, berättade Annie.
Lars mumlade till svar, gick ut från köket till vardagsrummet för att se en fotbolls match på tv.
- Men kom igen pappa, Bettan behövde hjälp, du visste det inte, och så vaddå? Skulle vi väntat tills du upptäckt det? Skulle Bettan få lida för det? frågade Annie.
- Självklart inte, men jag förstod bara inte hur det kunde gå till, hon kunde ju äta! sa Lars besviket.
Annie nickade.
- Är du färdig surad? frågade Annie och skrattade.
Han log mot henne.
- Såklart, förlåt mig gumman, sa han och återgick till att se matchen.
Annie gick in i sitt rum och städade undan.
Kläder låg slängda över hela rummet, smycken över hela nattduksbordet och sängen var obäddad.
Hon rensade iordning och snabbt var rummet i ordning.
Annie gick snart ut i stallet igen, för hon hade en konstig känsla i magen.
Något var fel med Shoganan, upptäckte hon snabbt.
Men vad?
Annie sprang in för att ringa Eva-Lena.
Eva-Lena kom snabbt åkande i sin vagn och skyndade in i stallet för att se efter Shoganan.
Hästen låg i sin box och krampade.
- Vad ska jag göra! skrek Annie upprört.
- Gå ut härifrån, beodrade Eva-Lena.
Annie stirrade chockat på henne.
- Gå ut härifrån? sa hon och gapade.
Eva-Lena nickade.
- Du stressar honom, sa hon sedan.
Annie backade ut ur stallet, och stängde stalldörren.
Eva-Lena började prata med Shoganan, och försökte få honom på fötter.

Vad är det för fel på Shoganan?
Förlåt för ett kort & dåligt nummer, men nästa blir det ju ändå surprise.. :)
Läs nästa nummer!



(c) by Amanda Josefsson

snart är det avsnitt 30, har redan börjat grunna på vilket x-tra nummer det ska bli!
längtar :) <3
bara jag som vet vad det ska handla om :D <3

- Inte vara med och tävla? Vad är det för dumheter? röt Lars.
- Han känns inte okej när jag rider honom, försvarade Annie sig.
- Struntprat! Du ska vara med på tävlingen, sa Lars strängt.
- Men pappa du lyssnar ju inte! sa Annie med gråten i halsen.
- Vad ska jag lyssna på? Att den gamla kärringen har lurat i dig en massa strunt?
Att Shoganan har ont? Knappast! Jag såg när Shoganan och du hoppade, en häst som har ont, hoppar inte och det vet du, sa Lars och lämnade rummet.
Annie sjönk ihop på stolen.
"Om jag ändå kunde berätta" tänkte Annie sorgset.
Hon gick ut i stallet, där hon möttes av barnens snabba steg.
- Vad var det som hände i manegen? frågade de försiktigt.
- Det är en grej som har hänt i familjen bara, en massa trubbel om tävlingar, och sådant, svarade Annie.
Men Shoganan ska vila nu ett tag framöver, sa Annie.
Idas huvud sjönk.
- Och tro inte att du blir utan häst, du har ju Flash, sa Annie uppmuntrande.
Ida log.
- Men varför ska alla hästar jag rider bli sjuka eller skadade? Eller tillochmed avlivna? snörvlade Ida.
- Jag vet inte, men Shoganan kommer snart att bli frisk, det lovar jag, tröstade Annie.
- Coppen kunde ingen hjälpa, sa Annie sorgset.
Ida nickade och torkade blixtsnabbt tårarna hur ögonen.

Efter en stund kom Eva-Lena in i stallet.
Hon tittade sig omkring.
- Nå, vad sa han? frågade mormodern.
- Han sa att det var dumheter alltihop, svarade Annie och hängde med huvudet.
- Hmm, vi ska allt visa honom! sa Eva-Lena uppmuntrande.
- Men HUR? fräste Annie uppgivet.
- Vi får komma på något, Bettan måste iallafall få tandläkarhjälp snarast möjligt, lika bra att jag ringer med en gång, sa Eva-Lena och tog upp mobiltelefonen.
Annie stod och lyssnade på samtalet.
- Han kommer på lördag morgon, det är då Lars är på konferans, eller hur var det? frågade Eva-Lena.
Annie nickade.
- Bra! Då behöver han inget veta, sa Eva-Lena glatt.

När några timmar passerat och Annie satt vid matbordet och åt en skål med cornflakes kom Lars inflygande i rummet.
- Varför har du inte ridit Shoganan idag? frågade han Annie argt.
Jacob stirrade förvånat på honom.
- Han mår inte bra, sa Annie lugnt.
- Snälla lilla Annie, jag har studerat sjukdomar, jag har studerat nästan allt som har med hästar och deras kroppspråk att göra, tror du inte att jag skulle se att det var något fel med Shoganan? sa Lars.
- Tydligen inte, sa Annie surt.
- Inte den tonen, tack, sa Lars och blängde på henne.
- Ut och rid med dig nu, sa Lars hotfullt.
Annie stirrade trotsigt tillbaka på sin pappa.
- Ska jag rida min häst, när jag vet att han är skadad? Ska jag riskera hans liv föralltid? Bara på den här fjuttige tävlingen, så ska min ögonsten DÖ, för det? För att jag vet att han har ont någonstans, och du står här och säger att jag ska rida honom, för han är okej! tjöt Annie upprört.
- Gå ut och rid honom själv då, så ska du få se att han har något fel! skrek Annie och lämnade rummet.
Hon smällde igen ytterdörren och sprang ut till Shoganan.
- Han är dum i huvudet! sa hon och grät tyst.
- Annie? Är du där? hördes hennes pappas röst bara en minut senare.
Annie satt orörlig i Shoganans box.
- Om du är här så måste du säga det, sa Lars.
Annie svarade.
- Ja, sa hon surt.
- Bra, jag vill självklart inte Shoganan något illa, men jag ser när hästarna mår dåligt, jag lovar dig, sa Lars.
- Då kan man tydligen inte lita på dig, om du lovar det, sa Annie trotsigt.
- Sluta nu Annie, det jag försöker säga är, visst, om du tror att han är skadad, eller har ont någonstans, tro det då, strunta i den här tävlingen, men jag, tror inte att det är något fel på honom, sa Lars och vände på klacken.
Annie log glatt.
Hon kramade Shoganans hals och han puffade mjukt på henne.
- Du är trots allt bäst! sa hon och pussade hans panna.

Lördag morgon
- Nu åker jag då! ropade Lars utifrån hallen.
- Hejdå! ropade Annie tillbaka.
Eva-Lena kom infarandes i Annies rum.
- Han kommer om cirka 10 minuter, sa Eva-Lena till henne.
- Vem då? frågade hon undrande.
- Tandläkaren! svarade Eva-Lena.
Annie nickade, tog på sig stallkläder och åt en snabb frukost.
Precis när de gick ut ur huset kom tandläkarens bil infarandes på gården.
Vid kyrkan såg Annie att Lars svarta volvo vände.
- Han är påväg hem igen! sa Annie upprört.
- Lars? frågade Eva-Lena förvånat.
Annie pekade.
- Åh nej! sa Eva-Lena.
- Vad ska vi göra?
Volvon närmade sig allt snabbare och snabbare..
När bilen stannat bredvid den stora pickupen, med texten: " Hästtandläkare" på, steg Lars ut ur bilen.
Hans uppsyn var allt annat än glad, och han glodde på Eva-Lena och Annie.
Annie skämdes och tittade ner i marken.
Eva-Lena mötte trotsigt hans blick.
Hon slängde med håret och höjde huvudet.

vad ska nu hända?
läs mer i stuteri fyrklövern del 29! :)
det sista avsnittet innan special numret!
*NYFIKNA VAA?* ;)


alla bilder & Text (C) by Amanda Josefsson.

”Vad har det tagit åt henne” var första tanken som slog Annie dagen efter Eva-lenas konstiga uttalande om Shoganan.

-   Nåväl, hon får väl gå runt och sura om hon känner att det ger henne något, eller vad säger du Leia? Sa Annie till den prickiga hunden som stod och väntade på att få gå ut till stallet och hälsa hästarna god morgon.

Lugnet var påtagligt där Annie gick tillsammans med sin hund över gårdsplanen. Solen visade sin vilja att lysa över de snötäckta markerna idag.

-      Det blir en härlig dag idag, borde jag ta tag i arbetet med Shoganan inför nästa hopptävling kanske? Sa Annie och skrattade åt Leia som ivrigt viftade på sin svans och verkade förstå vad hon talade om.

Annie öppnade stalldörren på vid gavel och möttes av gnäggningar från alla boxar. Medan hästarna åt sin frukost passade Annie på att borsta av Shoganan och plocka fram hans hopputrustning som hon skulle använda senare.

Amanda kom inrusande i stallet och bad om ursäkt att hon inte kommit tidigare, hon hade lovat att morgonfodra idag men sömnen hade tvingat henne att stanna i sängen.

-         Det gör inget gumman, du är ju här nu i alla fall. Jag skulle behöva gå in och äta lite frukost, kan du släppa ut alla hästar utom Shoganan så länge? Sa Annie till den blonda trettonåringen som fortfarande stod med skam i blicken pga sin ”sena” ankomst.

-         Självklart! Gå in och ät du, glöm inte Leia, hon verkar också hungrig, sa Amanda och pekade på hunden som stod och slickade rent resterna av Shoganans kraftfoder.

Annie skrattade och gick in med sin hungriga hund. Vid köksbordet satt Lars och drack kaffe samtidigt som han läste morgontidningen. Annie tog kaffekannan och fyllde en kopp, bredde två smörgåsar och satte sig vid bordet tillsammans med sin pappa.

Lars lade ifrån sig tidningen och tittade på sin dotter som satt sig mitt emot honom.

-         Jag tänkte på det där Eva-lena sa igår, bry dig inte om henne. Hon verkar vara inne i någon slags kris nu och jag har inte den blekaste aning om vad det tar åt henne emellanåt. Låt henne inte få dig ofokuserad på den kommande tävlingen. Den är viktig för dig, sa Lars övertygande till sin dotter.

-         Det är klart att jag börjar fundera på vad hon talar om och jag vet att Shoganan har varit lite nere den sista tiden, men han brukar ju gå ner sig under vintern, visst pappa? Sa Annie och tittade undrande på sin pappa som nickade till svar.

När Annie hade ätit klart var hon fast besluten att ge träningen med Shoganan en ärlig chans och när hon kom ut till stallet var han sadlad och klar. Stallet kryllade av alla barn som troget infann sig dag ut och dag in.

-         Men gud! Vad har det tagit åt er? Det här är ju lyxigare än lyxigast, sa Annie och blinkade åt Patricia som stod med Shoganan i handen.

-         Äh, vi ville bara att du skulle sätta igång med träningen nu, direkt. Vi hjälper dig gärna att bygga hinder, om du vill? Sa Ida som stod startklar att gå bort till manegen.

-         Absolut, tack tjejer! Ni är fantastiska, sa Annie medan hon satte foten i stigbygeln och svingade sig upp på skimmeln.

Annie värmde upp Shoganan mjukgörande övningar. Hon kunde inte undgå det faktum att han inte kändes lika bra som han gjort tidigare under säsongen. Trots det började Annie hoppa några språng med ponnyn som alltid gjorde sitt bästa.

-         Snyggt! Ni kommer sopa banan med de andra på tävlingen, skrek Ida som satt på läktaren och klappade entusiastiskt sina händer.

-         Ni sätter inte lite press på mig va? Skrattade Annie och gav Shoganan en klapp på halsen.

Efter ett par språng till slogs personaldörren till manegen upp. In klev en Eva-lena och av hennes kroppsspråk var hon allt annat än glad.

-         Annie!! Vad är det du har svårt att förstå? Skrek Eva-lena som var nära till tårar i ren ilska.

Annie stannade ponnyn i mitten av manegen och blickade upp på läktaren där barnen satt och var vettskrämda.

-         Är du tvungen att göra såhär NU? Måste barnen få se dig såhär? Skrek Annie tillbaka till Eva-lena som med bestämda steg var på väg fram till ekipaget.

-         Jag tar ingen som helst hänsyn till något just nu! Förutom din ponny! Sa Eva-lena med vibrerande röst.

Hon marscherade de sista stegen fram till Shoganan och rykte tag i hans tygel medan Annie satt på hans rygg och såg ut som ett frågetecken.

-         Du lämnar den ponnyns rygg nu, eller ska jag behöva slita av dig från sadeln? Skrek Eva-lena och tittade Annie strängt i ögonen.

Annie klev av Shoganan och ställde sig framför sin mormor som var måttligt road av situationen.

-         Vad tänker du hitta på nu då? Ska du smälla till mig eller vad är det frågan om? Du har ju blivit psykopat mormor, sa Annie med gråten i halsen.

-         Kalla mig vad du vill. Jag trodde din ponny var mer betydelsefull för dig än vad han verkar. När jag säger till dig att du ska låta bli att rida honom för att han har ont, säger jag det av en anledning. Du verkar däremot inte bry dig ett skvatt om att han lider! Ställ in honom i stallet nu, lägg på honom varma täcken, ge honom ljummet vatten och fri tillgång på hö. Sedan kommer du in i huset, omedelbart för jag ska prata med dig! Sa Eva-lena samtidigt som hon vände på klacken och lämnade ridhuset.

Annie torkade febrilt de stackars tårar som vågat sig ned för hennes kalla kinder. Barnen kom inspringade och frågade om de kunde hjälpa till med något. Annie skakade på huvudet och ledde Shoganan mot stallet. Väl där hjälptes Annie och barnen åt att ge Shoganan allt Eva-lena hade beodrat att göra.

Annie kände hur klumpen i magen växte inom henne medan hon i tystnad gick mot boningshuset. När hon kom in i köket satt Eva-lena ensam vid bordet och tittade på Annie som kom in. Annie såg att hennes mormor hade gråtit, det var första gången någonsin Annie sett sin mormor sådan. Kanske hade hon tagit i för mycket, kanske var det så dumt att rida Shoganan, men varför? Frågorna malde i huvudet på Annie medan hon satt och väntade på att mormodern skulle tala.

-         Nu ska jag göra detta väldigt klart för dig. Jag hade helst sluppit berätta detta för någon eftersom jag skulle riskera att bli kallad psykopat, som du för övrigt vräkte ur dig förut, och bli sedd som underlig. Vad jag däremot inte står ut med är att djuren tar stryk så jag antar att jag måste berätta för dig. Sa Eva-lena med besvikelse i rösten

-         Ja, förlåt mormor, men jag visste inte vad som flugit i dig. Du har aldrig gjort såhär förut. Du har alltid litat på att jag sköter mina hästar på bästa sätt, och jag blir oerhört sårad när du plötsligt tvekar.

-         Jag tvekar inte med jag VET att Shoganan har svåra magsmärtor. När hela min familj dog i kriget tvingades jag flytta från fosterhem till fosterhem. Jag lyckades aldrig komma till en familj som gav mig kärlek, jag var en belastning och börda för alla. På ett av alla ställen hamnade jag på en gård. Där ville bonden i familjen ha mig som piga bland djuren, jag var bara elva år men saker krävdes av mig som du aldrig kan tänka dig. Jag tappade tron på mänskligheten och gav mig hän åt djuren helt och hållet. Vad som sedan hände mig var att jag fick en underlig kontakt med djuren. Jag förstod vad de ville, vad de kände och t.om. vad de tänkte. Jag kunde kommunicera med djuren! Jag blev till en början rädd, men rädslan övergick till en räddning för mig. Djuren räddade mig. Sa Eva-lena och drog efter andan

Annie satt tyst och torkade sina tårar, hon blev berörd av historian hennes mormor bar på.

-         Vad jag vill ha sagt med detta är att Shoganan har sagt till mig i flera veckor att han har krämpor i magen. Han vill göra allt för dig men lider när du pressar honom för hårt. Av någon anledning är han orolig att han inte ska duga om han inte presterar, att du då ska sälja honom och låta någon av de andra hästarna ta hans plats. Jag har försökt ignorera hans rop på hjälp men jag klarar det inte längre, Annie. Sa Eva-lena och torkade även hon tårarna med tröjärmen.

-         Mormor! Jag visste inte, hulkade Annie som mådde så dåligt över hennes ritt på Shoganan tidigare idag. Samtidigt mådde hon fruktansvärt dåligt över att hon tvekat på sin mormor.

-         Du måste låta Shoganan vila. Han kan inte gå den där hopptävlingen. Dessutom måste du ta Betty till en tändläkare för hon har olidliga smärtor i en tant på vänster sida. Hon kan behöva en operation.

Annie visste inte vad hon skulle tro om allt. Hon var tom men ville inget hellre än att prata med Jacob om allt. Då kom dödsstöten.

-         Jag vill inte att du säger något om detta till NÅGON alls, är det uppfattat? Det är vår hemlighet! Sa Eva-lena och spände blicken i Annie

Annie nickade motvilligt till svar och insåg att hon hade en tuff tid framför sig med mycket att bära på sina axlar. Hur skulle hon kunna övertyga Lars om att Shoganan hade ont i magen, tävlingen var inte att tänka på och att Betty behöver tandläkarhjälp? Hon ville bara att alla skulle veta om Eva-lenas förmåga. Åtmonstone familjen, men hon vågade inte svika sin mormor än en gång.

 Skrivet av Annie Olsson, huvudpersonen.

Annie och Shoganan

Nästa dag, var Annie och Jacob redan ute i stallet när barnen kom.
- Hejsan! Är ni redo för ännu en dags träning? frågade Jacob.
De nickade.
- Ni kan börja ta in hästarna då, sa Annie.
Barnen sprang iväg.
- Vad står på schemat första passet? frågade Jacob.
- Uteritt och sedan gymkhana, svarade Annie glatt.
- Ska vi rida ut tillsammans allihopa eller i två grupper? frågade han.
- Två grupper va? sa Annie.
- Okej, sa Jacob och ryckte på axlarna.

Allihopa kom tillbaka från hagen med varsin pigg häst vid sidan.
- Hej Shoggen, sa Annie kärleksfullt.

När allihopa var färdigborstade följde Jacob med Amanda, Patricia, Ida och Philip på uteritten, medan Annie, Moa, Sofie, och Danielle gick in i ridhuset där gymkhanamaterialet redan stod uppsatt.
- Har någon ridit gymkhana, eller Mounted Games som det heter på engelska? frågade Annie.
- Nej, svarade allihopa.
- Okej, det är olika grenar då, och bland annat den här, som är uppsatt, heter "Slalom", och det förstår ni säkert vad det är för något, ni ska rida slalom, alltså sicksack mellan stolparna, berättade Annie.
Man börjar vanligtvis från vänster sida, och rundar stolpen däruppe, och rider slalom tillbaka.
Sedan växlar man den här stolpen, fortsatte Annie och viftade med stafettpinnen.
Tjejerna nickade och lyssnade intresserat.
- Vi kan ju testa denna grenen, så förklarar jag nästa sen, sa Annie och gav pinnen till Moa som satt på Baylight.
Bello kan detta, han har gått gymkhana förrut, berättade Annie.
Moa nickade spänt och manade på Bello i trav.
- Man behöver inte göra det fort, bara man klarar av momentet, ropade Annie.
Bello ökade snabbt farten och till slut var det slängtrav.
Moa studsade i sadeln i ett försök att sitta ner.
Bello fattade galopp, gjorde slalomet och Moa sträckte sig för att växla pinnen.
Danielle som inte var beredd på farten fick inte tag i den.
- Otur! Riktigt snyggt annars Moa, och även om han inte riktigt lyssnade på dig med farten, klarade du det galant, som du märker är Bello ganska stark, men efter ett tag så kommer det också fungera bra! sa Annie uppskattande.
Hon gav Danielle pinnen, och Margot satte iväg i en studsig trav.
Annie fnissade tyst åt den rultiga fjordingen.
Danielle red lätt och rundade stolpen där uppe.
- Jättebra! ropade Annie roat.
När Danielle och Margot kommit in i mål för att växla, tog Sofie den perfekt.
- Superbra! ropade Annie överraskat.
- Du hade ett bra tempo, och det såg jättebra ut, sa Annie till Danielle och log.
Flash Dance, som bara hade ridits i gymkhana några få gånger, drog iväg i full galopp med Sofie.
- Samla honom! ropade Annie.
Sofie fick honom i trav och Flashan kastade med huvudet.
- Prata med honom Sofie! sa Annie.
Då gick de bättre, han rundade stolpen perfekt, och påvägen hem fick Flash bråttom igen, men Sofie hade honom kontroll.
- Jättebra Sofie! Det såg superfint ut!
- Nästa gren är muggflytt, den går till att man ....

Efter en timme kom uterittsgruppen tillbaka, och de tog in sina hästar tillsammans med gymkhanagruppen.
De gick in och åt lunch, och hade frågesport.
- Vad säger ni? Ska vi ut och rida? frågade Annie sin ridgrupp.
De nickade.
Allihopa gick ut igen, och de sadlade på sina hästar.
- Då ses vi sen! sa de när de skildes åt på gårdsplanen.
Annie red i täten på sin pappas stora arab, Silvery Moon, som var ny i stallet.
Bakom henne red Sofie på Flash Dance, Danielle på Margot och sist Moa och Bello.
- Ska vi trava? ropade Annie efter en stund.
- Ja! hördes det glatt bakifrån.
Annie satte igång Silver som dansade fram på stigen, full av energi.
De travade ganska långt, skogen de red i tog slut och en grusväg började.
- Sakta av! ropade Annie.
De kom fram till en äng, och Annie red ner på den snöklädda ängen.
- Vilka vill galoppera? frågade hon.
- Jag, svarade Sofie.
- Jag med, sa Moa.
- Du då Danielle? frågade Annie.
- Jag kan också göra det, bara vi inte rider för fort, sa hon blygt.
- Självklart inte, sa Annie och log mot henne.
- Då kör vi, galopp! ropade Annie.
Silver började genast galoppera i ett lugnt och kontrollerat tempo.
- Går det bra? ropade hon bakåt.
Hon tittade över axeln, för att se hur det gick för de andra.
Då var hon inte beredd på Silver´s plötsliga hopp åt sidan.
Annie flög frammåt, och landade mitt i den mjuka snön.
- Hur gick det? frågade Moa oroligt.
- Det gick bra, sa Annie förvånat.
Danielle fnissade.
Plötsligt började Annie gapskratta, och resten av gänget skrattade högljutt de med.
Silver stod och tittade på dem en bit därifrån.
Annie reste sig upp och tog tag i hennes tyglar.
- Herregud, sa Annie och frustade ännu en gång av skratt.
Hon hoppade upp i sadeln och fnissade tyst för sig själv.
- Ska vi vända? frågade Annie och log.
- Japp, svarade allihopa.

Efter en stund var de framme vid gården igen, och alla tog hand om sina hästar.
- Tack för ett härligt läger, sa Amanda när de skulle åka hem.
- Tack själva! sa Annie glatt.
- Tack för att vi fick komma, sa Moa, Danielle och Sofie.
Annie skrattade.
- Ni är hjärtligt välkommna hit i fortsättningen också! sa Jacob.
De log mot honom.

När alla åkt hem, så gick Annie, Philip och Jacob in i huset.
De satte igång en film, och de pratade en lång stund.
Då kom Lars in.
- Hej, jo du Annie, jag har anmält dig och Shoganan till tävlingen, sa han.
- Vad bra!
- Maten är klar! ropade Karin ifrån köket.
Allihopa satte sig vid bords.
- Jo, jag måste säga en sak.. började Philip.
- Vad är det min son? frågade Lars oroligt.
- Jag tror inte jag vill hålla på med hästarna mer... sa han blygt.
- Varför inte det då? frågade Lars.
- Jag vill spela fotboll istället, sa Philip.
- Det är klart du får spela fotboll istället! sa Lars förvånat.
Philip log.
- Vad bra! sa han glatt.

Annie sneglade på Eva-lena, som stirrade på Annie.
- Annie, du ska inte rida Shoganan på ett tag nu, sa hon.
Annie höjde ögonbrynen.
- Varför inte? frågade hon förvånat.
- Han.. han har ont någonstans, men vi kan inte se var, sa Eva-Lena.
Alla tystnade runt omkring dem.
- Vad är det för struntprat? Annie måste träna till tävlingen som är snart, sa Lars barskt.
Annie tittade underligt på sin mormor.

VAD HAR DET FLUGIT I EVALENA?
Läs mer i nästa nummer!


Bettan! :)

                          

På nyårsaftonens morgon vaknade Annie ganska sent, hon gick ut i stallet utan att äta frukost.
Hon såg nöjt att alla boxar var mockade, vatten hinkarna fyllda, och hönäten fulla med hö.
Middagsfodret låg också inne.
Hästarna var ute i hagen, hon såg Amanda, Patricia, Philip och Ida försökte få in Qlementine, Betty och Maggie.
När de fyra barnen fick in de tre hästarna i stallet började de genast att borsta.
Ida stod och kollade på, hon hade förrut varit medryttare på Copyright, men nu när han var borta hade hon ingen att rida längre.
- Hej, sa Annie och gick fram till dem.
- HejHej, svarade de glatt och fortsatte borsta.
- Hej, sa Ida frånvarande.
- Hur är det? frågade Annie.
- Det är la inte så bra.. suckade Ida.
- Är det Coppen? frågade Annie.
Ida nickade.
- Jag förstår dig Ida, men det var bättre att han fick avlivas än att han fick leva och ha ont, sa Annie och tittade henne i ögonen.
- Du kan få rida Shoganan idag om du vill? sa Annie för att få henne på bättre humör.
Hon visste att de allas dröm var att rida Shoganan.
Men än så länge var det bara Ida av barnen som kunde klara av honom.
Ida log stelt mot Annie.
- Ja det kan jag göra, sa Ida.
- Jag vet att det känns som om du sviker Copyright, men det gör du inte. Han vill att du ska utvecklas, och han vet att du inte kommer glömma honom för att du rider Shoganan, tänk på det hela tiden Ida, sa Annie.
Hon nickade och gick för att hämta in Shoganan.
Annie gick efter henne, för att ta in Flash Dance. Han stod vid grinden, och gnäggade lågt när Annie kom.
- Hej prinsen, sa hon och smekte honom på ganaschen.
Annie ledde in honom i hans spilta och borstade honom.
Efter en stunds ryktning sadlade hon och tränsade Flashan, hon ledde sedan in honom i ridhuset.
Utomhus, snöade det stora flingor, och det var iskallt ute.
Termometern ute i stallet visade -9,8 grader.
Annie huttrade i sina termobyxor och satt upp i sadeln.
Hon skyndade sig att rida ett ridpass på Flash och tog sedan in honom i stallet.
Klockan var redan 6, och om en trekvart var det dags att åka till Jacobs kompis nyårsfest.
Jacob hade bjudit dit henne, och Annie hade bjudit dit Natta.
Hon satte på Flash ett täcke och släppte ut honom i hagen.
Han skyndade sig att rulla sig i den nyfallna snön.
Annie sprang in i huset och kastade sig in i duschen.
- Är du klar snart Annie? Det är fler som vill duscha här! sa Jacob och bankade på dörren.
- Snart klar! ropade hon tillbaka.
När hon gick ur duschen, tog hon sin sminkväska och hårborste med sig ut.
- Äntligen! sa Jacob och suckade.
Annie skrattade åt honom och gick in i sitt rum.
Hon torkade sitt blöta hår med hårtorken, satte upp det i en snygg frisyr och sminkade sig.
Hon valde sedan ut kläder, leggings, kjol, linne och en kofta.
När hon var klar kom Jacob in.
- Ska vi åka? frågade han.
- Japp, sa Annie och log.

Lars körde dom i den svarta volvon, de hämtade upp Nathalie och var påväg till Kicken.
- Hejdå! ropade Lars efter dom.
- Gott nytt år, ropade de tillbaka.
De gick in i huset, och hälsade på de människorna de kände.

Efter några timmar var klockan en minut i tolv, alla ställde sig ute på altanen och räknade ner sekundrarna.
Fyrverkerierna blixtrade runt dem, och folk runtomkring pussade varandra.
Nathalie och Kicken, stod framför Jacob och Annie, och de pussades också.
Jacob lutade sig fram och pussade Annie på kinden.
- Gott nytt år! skrek han sen.

En timme senare åkte Annie och Jacob hem till gården igen.
De fick skjuts av Nathalies pappa och hemma på gården var det nyårsfirande.
Eva-Lena, som hade druckit mest av alla, var rätt berusad.
- Hej mina barnbarn sluddrade Eva-Lena.
Runtomkring henne satt Lars, Karin och Ulrika.
- Ni vet om att ni inte är kusiner, sluddrade Eva-Lena
Annie och Jacob kollade på varandra.
- Inte? sa de förvånat.
Annie gick och satte sig i trappan.
Jacob satte sig vid de vuxna, båda var chockade.
Eva-Lena satte sig hos Annie.
Hon började plötsligt gråta.
- Vad är det mormor? frågade Annie förvånat.
Eva-Lena snörvlade och berättade.
- När jag var liten, bara tre år gammal, och som du vet så är ju jag jude, och det var min familj med.
När andra världskriget var, så tillfångatog Hitlers armé min mamma, min pappa och min syster.
De togs till ett koncentrationsläger i Polen, och de.. Eva-Lena slutade berätta.
- Vad hände? frågade Annie.
Tårarna rann nerför mormoderns kinder.
- De gasades ihjäl, viskade Eva-Lena.
Annie drog efter andan.
- Gasades de ihjäl? sa Annie chockat.
Det hände mycket den här kvällen, dels att Jacob inte var hennes kusin trots allt, han pussade henne, och nu detta!
- Jag kastades runt i en massa olika fosterfamiljer, men jag var bara "problembarnet" som ingen ville ha, snörvlade Eva-Lena.
Annie klappade sin mormor på ryggen.
- Nu har du det ju bra, sa hon tyst.
- Men mina minnen kommer tillbaka ibland, och det gör så ont, sa hon och höll sig för bröstet.
- Vad är det? sa Annie och stirrade på Eva-Lena.
- Det gör ont i hjärtat, det yrar, sa Eva-Lena och föll nerför trappan.
- HJÄLP! skrek Annie och la sig på knä bredvid sin mormor.
- Vad har hänt? ropade Lars när de kom in i rummet.
- Hon bara föll ihop, hon sa att det gjorde ont i hjärtat och det yrade, skrek Annie upprört.
- Ring en ambulans då! skrek Ulrika skrämt.
Karin kastade sig över telefonen och slog numret till sjukhuset.
- De är påväg, sa hon till sist.
- Andas hon? frågade Jacob.
Lars la sitt huvud tätt intill Eva-Lena.
- Ja, än så länge, sa han högt.
- Vad ska vi göra? sa Annie och tårarna rann.
- Det finns inget vi kan göra, bara att vänta, sa Karin till henne.
- Vi kan ju inte bara låta henne ligga här! skrek Annie.
- Det är nog det bästa vi kan göra faktiskt, sa Ulrika uppriktigt.
Serener hördes på avstånd, och snart var ambulansbilen framme.
De bar in en bår i huset, la upp Eva-Lena på den och tog med den ut.
- Jag åker med, sa Ulrika och sprang efter.
- Jag med, sa Karin och drog på sig en jacka.
- Vi stannar här, ring om det blir förändringar! ropade Lars efter dem.
- Vad ska vi göra? Tänk om hon dör? sa Annie upprört.
- Vi får bara vänta helt enkelt, sa Lars.

Vad händer i Avsnitt 24?