förlåt mig, men klockan är trots allt 22:32 och jag har ingen lust som helst att skriva ett extra nummer.
eller ah, det får jag se hur det blir, men just för tillfället har jag 0,00 lust att göra det!
Så då siktar vi på ett extranummer vid del 50! (Om jag skriver så långt, vilket jag SKA göra, vilka är för det? ;D)
Förresten så hade jag skrivit en kort del av avsnitt 30, men så skulle jag lägga upp det, och guess what?
jodå! "sidan kan inte visas", och jag blev såå trött. Så då blev det inget avsnitt, men nu kommer det.
Med nya händelser, vill jag presentera..
STUTERI FYRKLÖVERN!


"Ska Shoganan nu komma till samma ställe som Copyright nu är?" tänkte Annie förtvivlat.
Eva-Lena hade stängt stalldörren, och Annie stod inne i huset för att kika ut genom fönstret.
Hon var ensam i hela huset, Lars, Philip och Karin var borta, och Ulrika, Jacob, Therese och Rebecka var och handlade.
Var var hennes mamma när Annie behövde henne som mest?
Hennes beskyddande armar och lovord om att inget hemskt kommer att hända.
Annie torkade lamt bort tårarna som rann nerför hennes kinder.
Till sist öppnade äntligen veterinären och Eva-Lena dörren.
De pratade och snart satte veterinären sig i bilen och åkte därifrån.
Annie sprang ut.
- Lever han? frågade Annie skrämt.
- Klart han lever, sa Eva-Lena.
- Vad var det för fel? frågade Annie lättat.
- Han hade tarmvred, svarade Eva-Lena och såg oroad ut.
Annie stirrade på sin mormor.
- Tarmvred? sa hon chockat.
Eva-Lena nickade.
- Och jag fick inget veta? sa hon aggresivt.
- Vad skulle du kunna göra som inte veterinären kunde göra? sa Eva-Lena och suckade åt sitt barnbarn.
Annie blängde på henne.
- Ibland är du faktiskt helt dum i huvudet! skrek Annie till sist.
Eva-Lena tittade lugnt på henne.
- Du äger inte Shoganan, du har ingenting med honom att göra! sa Annie hotfullt och lämnade Eva-Lena ute på gårdsplanen.
Annie gick in i stallet och smällde igen dörren efter sig.
- Hej Shogeribogery, sa Annie vänligt till sin utmattade häst.
Shoganan mumlade till svar.
- Gubben, hur mår du? sa Annie ömkligt.
Shoganan tittade på henne med sina kloka ögon.
Tårarna började att rinna igen.
- Har du haft så ont? sa Annie ledset.
Shoganan tittade mot sin mage och drack sedan djupa klunkar med vatten.
Eva-Lena öppnade stalldörren.
- Annie, nu får det vara nog, sa hon lågt.
Annie stod fortfarande vid Shoganans boxdörr.
- Jag pratar med dig, sa Eva-Lena.
Till sist lämnade Annie stallet och gick in i huset för att ta med sig mackor att äta i Shoganans box.
Eva-Lena gick efter henne.
- Nu räcker det! sa Eva-Lena högt och tydligt.
Hon grep tag i Annies arm och tittade henne i ögonen.
- Sluta upp med det där! sa mormodern.
Annie tittade åt ett annat håll.
- Du är ta mig sjutton helt hopplös! sa Eva-Lena och blängde på henne.
- Jag sticker iallafall hem nu, fortsatte hon och selade på sin körhäst.
Efter en stund var Annie helt ensam på gården.
Hon suckade där hon satt i Shoganans box och åt sina mackor.

Frammåt kvällen, där Annie, Jacob, Rebecka, Therese, Ulrika, Lars, Karin och Philip satt samlade vid bordet, berättade Annie händelsen med Eva-Lena och Shoganan.
- Det är det här jag menar, sa Lars och skakade på huvudet.
- Vad menar du? frågade Karin surt.
- Din mamma är helt hopplös, hon anklagar barnen att de gör fel med sina hästar! sa Lars barskt.
- Hopplös? sa Ulrika argt.
- Ni är exakt likadana, muttrade Lars till svar.
Ungdomarna följde de hotfulla orden som kastades.
- Snälla! Lägg av! sa Annie till sist.
- Ja, vi äter en trevlig familjemiddag här, skit samma om mormor inte har burit sig bra till idag! Ni har ingenting med det att göra, Annie får väl vara arg på henne om hon vill, men ni behöver inte vara det! sa Rebecka och såg var och en i ögonen.
Det blev tyst ett ögonblick.
- Förlåt mig, sa Lars och skämdes.
- Nej, förlåt mig för att jag överreagerade så, sa Karin och kramade hans hand.
Ulrika såg på de båda.
- Jag är så ledsen, jag är gäst här och bär mig åt som en riktigt ohövlig typ, sa hon generat.
- Sluta ursäkta er, ät nu och prata om något annat, sa Philip.
Alla tittade på honom och fnissade.
- Hur går det på fotbollen då? frågade Jacob.
Philip suckade och petade i maten.
- Dåligt, jag vill börja rida igen, sa han och tittade under lugg på sin pappa.
- Självklart! sa Lars och skrattade högt.
Om någon skulle ha stått i fönstret och kollat på dem, skulle det inte vart samma familj som det vart för en stund sedan.
Alla skrattade och pratade glatt igen.
Eva-Lena, hon satt ensam i sin stuga i skogen och skämdes över sina hårda ord mot Annie.
"Jag säger förlåt till henne imorgon" bestämde hon sig för.

Nästa morgon
Annie gick upp tidigt för att titta till Shoganan
men till sin förvåning var han redan ute i hagen, och alla andra hästar med.
Annie höjde förvånat ögonbrynen, men såg till sist att hennes mormors häst var där.
"Åh nej" tänkte Annie.
- Hej Annie, hördes Eva-Lenas röst bakom henne.
Annie grimaserade.
- Jag vet att du inte är glad över att se mig, men jag kan väl ändå få be om ursäkt? sa Eva-lena skamset.
Annie nickade.
- Förlåt mig för det jag sa igår, om allting! sa Eva-Lena.
Annie snörpte på munnen.
- Är vi vänner igen? frågade hon till sist.
Annie nickade.
- Bra! sa Eva-Lena och kramade henne.

I samma ögonblick rullade en cykel in på gården.
- Jag går in i huset! sa Eva-Lena.
En okänd flicka kom in i stallet.
- Hej, kan jag hjälpa till med något? frågade Annie vänligt.
- Ehmm.. Ja, stammade flickan fram.
- Jag heter Annie, för att göra det lättare för henne.
- Linn Wing, sa flickan och log glatt.
- Vad kunde jag hjälpa dig med? frågade Annie.
- Jag söker stallplats till min foderponny Beeke, sa Linn ivrigt.
- Okej! sa Annie.
Vilken tur för dig att vi faktiskt har en box ledig! fortsatte Annie.
Linn log överlyckligt.
- Vill du se den? frågade Annie vänligt.
Tjejen nickade.
- Den kostar ca 2300 kr, och då ingår mat, mockning, fri ridning i manegen och padocken, utsläpp, insläpp och täckesbyte, och även vattning, berättade Annie.
- Oj! sa Linn överraskat.
Annie stannade vid en av boxarna.
- Denna är ledig, sa hon sen.
- Oj vad stor! sa Linn.
Annie skrattade.
- Alla är såhär stora, utan de längst bort, de är fölboxar, berättade Annie.
Vad har du för häst? frågade Annie nyfiket.
- En b-ponny, fux med bläs, jättesnäll och mysig, berättade Linn.
- Okej, det låter ju bra! sa Annie och log.
- Vi tävlar hoppning och gymkhana, fortsatte Linn.
- Oj! Precis som jag ju! sa Annie överraskat.
- Men kan jag ta ditt telefonnummer så ber jag mamma eller pappa ringa dig senare? frågade Linn blygt.
Annie nickade och skrev upp sitt nummer på en lapp som hon gav till tjejen.
Tjejen log och gick sedan ut genom stallet.
- Skönt med att ha ett fullt stall snart igen, det är så tomt sedan Copyright dog, sa Annie för sig själv.
- Vem snackar du med? frågade Philip tyket.
- Ska du skita i, sa Annie och räckte ut tungan.
Philip skrattade och gick fram till sin syster.
- Ophelia är min nu igen, sa Philip och log överlägset.
- Är du stolt eller? sa Annie och höjde ögonbrynen.
Han skrattade.
- I vilket fall som helst, är Shoganan och Flash Dance så mycket bättre! Annie fnissade.
- Vi får väl se, sa Philip och gick därifrån.
Annie skakade på huvudet.
Hon gick sedan till hagen för att ta in Flash Dance.
Hon hade beslutat sig för att tävla honom i Svealandscupen istället.
Tävlingen var om två dagar, och hon skulle träna hoppning idag för ridläraren Johanna.
Flashan mötte henne vid grindöppningen som vanligt, och Annie knäppte fast grimskaftet i grimman och ledde in honom i stallet.
- Vi ska hoppa idag gubben, sa Annie till honom medan hon borstade.
Hästen njöt av borstens hårda tag, och underläppen hängde.

Efter en halvtimme var hästen färdigborstad, och Annie tog fram utrustningen.
Sadeln åkte på, och martingalen sedan.
Till sist kom tränset på och Annie ledde ut Flash Dance.
- Hej Annie! Är du redo? frågade Johanna väl inne i manegen.
Annie nickade och hoppade upp på sin häst.
Flash började genast att skritta när Annie gav honom signal.
Johanna byggde upp en bana på åtta hinder.
- Vi ska träna mycket svängar, för jag har hört att banorna där är riktigt kluriga! sa Johanna medan hon byggde.
Annie nickade och skrittade fram Flashan.

- Okej, då ska jag berätta banan för dig, sa Johanna 30 minuter senare.
Hon pekade ut hinder efter hinder och Annie tänkte banan i huvudet.
- Sätt igång! sa Johanna.
Annie samlade ihop Flashan och han började genast att galoppera.
Hinder efter hinder flög de över med god marginal.
Johanna följde ekipaget och klappade händer när de var klara.
- Herregud! Såhär bra har det inte gått sedan Copyright! sa Johanna glatt.
När hon nämnde Copyrights namn brände det till i Annies hjärta.
Hennes leende sjönk ihop till ingenting.
- Herregud, förlåt mig Annie! sa Johanna när hon kom på vad hon hade sagt.
Annie skakade på huvudet.
- Det är ingen fara, sa hon och svalde gråtklumpen.
Johanna kollade oroat på henne.
- Redo för nästa bana? frågade Johanna sedan för att få Annie att tänka på annat.
- Absolut! sa Annie engagerat.

Efter en timme var träningen slut, och ingen rivning eller vägran hade de gjort.
Johanna log uppmuntrande.
- Ni har säker stor chans att komma bra till i Svealands cup! sa hon och gick till sin bil.
- Hejdå! sa Annie och log mot henne.
Johanna vinkade.

På kvällen gick Annie och la sig tidigt.
Hon somnade nästan med en gång och drömmarna tog över hennes tankar.
De flög över hinder efter hinder, och ingenting kunde stoppa dem.
Flash Dance hoppade med kraft i sitt steg.
Vid sista hindret, som var en vattengrav, dök Copyright upp framför dem.
- Betyder jag ingenting längre? frågade han anklagande.
Annie vaknade med ett ryck.
Copyrights anklagande ord ekade i hennes huvud.
Hon gnuggade sitt huvud och la sig på kudden igen.
Den var aldelles blöt av tårar.
Hon somnade snabbt om igen, och drömmen spelades om och om igen.

Hur ska tävlingen gå?


(c) by Amanda Josefsson