”Vad har det tagit åt henne” var första tanken som slog Annie dagen efter Eva-lenas konstiga uttalande om Shoganan.

-   Nåväl, hon får väl gå runt och sura om hon känner att det ger henne något, eller vad säger du Leia? Sa Annie till den prickiga hunden som stod och väntade på att få gå ut till stallet och hälsa hästarna god morgon.

Lugnet var påtagligt där Annie gick tillsammans med sin hund över gårdsplanen. Solen visade sin vilja att lysa över de snötäckta markerna idag.

-      Det blir en härlig dag idag, borde jag ta tag i arbetet med Shoganan inför nästa hopptävling kanske? Sa Annie och skrattade åt Leia som ivrigt viftade på sin svans och verkade förstå vad hon talade om.

Annie öppnade stalldörren på vid gavel och möttes av gnäggningar från alla boxar. Medan hästarna åt sin frukost passade Annie på att borsta av Shoganan och plocka fram hans hopputrustning som hon skulle använda senare.

Amanda kom inrusande i stallet och bad om ursäkt att hon inte kommit tidigare, hon hade lovat att morgonfodra idag men sömnen hade tvingat henne att stanna i sängen.

-         Det gör inget gumman, du är ju här nu i alla fall. Jag skulle behöva gå in och äta lite frukost, kan du släppa ut alla hästar utom Shoganan så länge? Sa Annie till den blonda trettonåringen som fortfarande stod med skam i blicken pga sin ”sena” ankomst.

-         Självklart! Gå in och ät du, glöm inte Leia, hon verkar också hungrig, sa Amanda och pekade på hunden som stod och slickade rent resterna av Shoganans kraftfoder.

Annie skrattade och gick in med sin hungriga hund. Vid köksbordet satt Lars och drack kaffe samtidigt som han läste morgontidningen. Annie tog kaffekannan och fyllde en kopp, bredde två smörgåsar och satte sig vid bordet tillsammans med sin pappa.

Lars lade ifrån sig tidningen och tittade på sin dotter som satt sig mitt emot honom.

-         Jag tänkte på det där Eva-lena sa igår, bry dig inte om henne. Hon verkar vara inne i någon slags kris nu och jag har inte den blekaste aning om vad det tar åt henne emellanåt. Låt henne inte få dig ofokuserad på den kommande tävlingen. Den är viktig för dig, sa Lars övertygande till sin dotter.

-         Det är klart att jag börjar fundera på vad hon talar om och jag vet att Shoganan har varit lite nere den sista tiden, men han brukar ju gå ner sig under vintern, visst pappa? Sa Annie och tittade undrande på sin pappa som nickade till svar.

När Annie hade ätit klart var hon fast besluten att ge träningen med Shoganan en ärlig chans och när hon kom ut till stallet var han sadlad och klar. Stallet kryllade av alla barn som troget infann sig dag ut och dag in.

-         Men gud! Vad har det tagit åt er? Det här är ju lyxigare än lyxigast, sa Annie och blinkade åt Patricia som stod med Shoganan i handen.

-         Äh, vi ville bara att du skulle sätta igång med träningen nu, direkt. Vi hjälper dig gärna att bygga hinder, om du vill? Sa Ida som stod startklar att gå bort till manegen.

-         Absolut, tack tjejer! Ni är fantastiska, sa Annie medan hon satte foten i stigbygeln och svingade sig upp på skimmeln.

Annie värmde upp Shoganan mjukgörande övningar. Hon kunde inte undgå det faktum att han inte kändes lika bra som han gjort tidigare under säsongen. Trots det började Annie hoppa några språng med ponnyn som alltid gjorde sitt bästa.

-         Snyggt! Ni kommer sopa banan med de andra på tävlingen, skrek Ida som satt på läktaren och klappade entusiastiskt sina händer.

-         Ni sätter inte lite press på mig va? Skrattade Annie och gav Shoganan en klapp på halsen.

Efter ett par språng till slogs personaldörren till manegen upp. In klev en Eva-lena och av hennes kroppsspråk var hon allt annat än glad.

-         Annie!! Vad är det du har svårt att förstå? Skrek Eva-lena som var nära till tårar i ren ilska.

Annie stannade ponnyn i mitten av manegen och blickade upp på läktaren där barnen satt och var vettskrämda.

-         Är du tvungen att göra såhär NU? Måste barnen få se dig såhär? Skrek Annie tillbaka till Eva-lena som med bestämda steg var på väg fram till ekipaget.

-         Jag tar ingen som helst hänsyn till något just nu! Förutom din ponny! Sa Eva-lena med vibrerande röst.

Hon marscherade de sista stegen fram till Shoganan och rykte tag i hans tygel medan Annie satt på hans rygg och såg ut som ett frågetecken.

-         Du lämnar den ponnyns rygg nu, eller ska jag behöva slita av dig från sadeln? Skrek Eva-lena och tittade Annie strängt i ögonen.

Annie klev av Shoganan och ställde sig framför sin mormor som var måttligt road av situationen.

-         Vad tänker du hitta på nu då? Ska du smälla till mig eller vad är det frågan om? Du har ju blivit psykopat mormor, sa Annie med gråten i halsen.

-         Kalla mig vad du vill. Jag trodde din ponny var mer betydelsefull för dig än vad han verkar. När jag säger till dig att du ska låta bli att rida honom för att han har ont, säger jag det av en anledning. Du verkar däremot inte bry dig ett skvatt om att han lider! Ställ in honom i stallet nu, lägg på honom varma täcken, ge honom ljummet vatten och fri tillgång på hö. Sedan kommer du in i huset, omedelbart för jag ska prata med dig! Sa Eva-lena samtidigt som hon vände på klacken och lämnade ridhuset.

Annie torkade febrilt de stackars tårar som vågat sig ned för hennes kalla kinder. Barnen kom inspringade och frågade om de kunde hjälpa till med något. Annie skakade på huvudet och ledde Shoganan mot stallet. Väl där hjälptes Annie och barnen åt att ge Shoganan allt Eva-lena hade beodrat att göra.

Annie kände hur klumpen i magen växte inom henne medan hon i tystnad gick mot boningshuset. När hon kom in i köket satt Eva-lena ensam vid bordet och tittade på Annie som kom in. Annie såg att hennes mormor hade gråtit, det var första gången någonsin Annie sett sin mormor sådan. Kanske hade hon tagit i för mycket, kanske var det så dumt att rida Shoganan, men varför? Frågorna malde i huvudet på Annie medan hon satt och väntade på att mormodern skulle tala.

-         Nu ska jag göra detta väldigt klart för dig. Jag hade helst sluppit berätta detta för någon eftersom jag skulle riskera att bli kallad psykopat, som du för övrigt vräkte ur dig förut, och bli sedd som underlig. Vad jag däremot inte står ut med är att djuren tar stryk så jag antar att jag måste berätta för dig. Sa Eva-lena med besvikelse i rösten

-         Ja, förlåt mormor, men jag visste inte vad som flugit i dig. Du har aldrig gjort såhär förut. Du har alltid litat på att jag sköter mina hästar på bästa sätt, och jag blir oerhört sårad när du plötsligt tvekar.

-         Jag tvekar inte med jag VET att Shoganan har svåra magsmärtor. När hela min familj dog i kriget tvingades jag flytta från fosterhem till fosterhem. Jag lyckades aldrig komma till en familj som gav mig kärlek, jag var en belastning och börda för alla. På ett av alla ställen hamnade jag på en gård. Där ville bonden i familjen ha mig som piga bland djuren, jag var bara elva år men saker krävdes av mig som du aldrig kan tänka dig. Jag tappade tron på mänskligheten och gav mig hän åt djuren helt och hållet. Vad som sedan hände mig var att jag fick en underlig kontakt med djuren. Jag förstod vad de ville, vad de kände och t.om. vad de tänkte. Jag kunde kommunicera med djuren! Jag blev till en början rädd, men rädslan övergick till en räddning för mig. Djuren räddade mig. Sa Eva-lena och drog efter andan

Annie satt tyst och torkade sina tårar, hon blev berörd av historian hennes mormor bar på.

-         Vad jag vill ha sagt med detta är att Shoganan har sagt till mig i flera veckor att han har krämpor i magen. Han vill göra allt för dig men lider när du pressar honom för hårt. Av någon anledning är han orolig att han inte ska duga om han inte presterar, att du då ska sälja honom och låta någon av de andra hästarna ta hans plats. Jag har försökt ignorera hans rop på hjälp men jag klarar det inte längre, Annie. Sa Eva-lena och torkade även hon tårarna med tröjärmen.

-         Mormor! Jag visste inte, hulkade Annie som mådde så dåligt över hennes ritt på Shoganan tidigare idag. Samtidigt mådde hon fruktansvärt dåligt över att hon tvekat på sin mormor.

-         Du måste låta Shoganan vila. Han kan inte gå den där hopptävlingen. Dessutom måste du ta Betty till en tändläkare för hon har olidliga smärtor i en tant på vänster sida. Hon kan behöva en operation.

Annie visste inte vad hon skulle tro om allt. Hon var tom men ville inget hellre än att prata med Jacob om allt. Då kom dödsstöten.

-         Jag vill inte att du säger något om detta till NÅGON alls, är det uppfattat? Det är vår hemlighet! Sa Eva-lena och spände blicken i Annie

Annie nickade motvilligt till svar och insåg att hon hade en tuff tid framför sig med mycket att bära på sina axlar. Hur skulle hon kunna övertyga Lars om att Shoganan hade ont i magen, tävlingen var inte att tänka på och att Betty behöver tandläkarhjälp? Hon ville bara att alla skulle veta om Eva-lenas förmåga. Åtmonstone familjen, men hon vågade inte svika sin mormor än en gång.

 Skrivet av Annie Olsson, huvudpersonen.

Annie och Shoganan