Stuteri Fyrklövern Del 39
I bilen påväg hem var det knäpptyst och Lars stirrade bara ut på vägen.
När de stannade på Stuteri Fyrklöverns infart kom Rebecka utstörtandes ur stallet.
- Lars! Lars! ropade hon.
Lars stannade bilen och han klev ur.
- Princess Martja fölar!! skrek hon.
Lars gick snabbt in i stallet och stannade utanför Sessans box.
Karin och Jacob kom in i stallet och ställde sig bredvid.
Fölet kom snabbt på fötter och Sessan sniffade på det.
- Gud vad gulligt! sa Rebecka.
Men sedan vände hon sig tvärt om när fölet försökte dia.
Lars höjde på ögonbrynen och övervakade hästarna i boxen.
Sessan försökte sparka det, men då ingrep Lars.
- Ett sto, sa Lars när han ledde fram henne till Sessan.
Han pratade mjukt med mamman och hon lät till sist sitt föl dia.
- Vad ska hon heta? frågade Karin.
- Princess Pärlia! sa Jacob försiktigt.
Lars nickade.
- Perfekt! sa han och klappade Pärlia på rumpan.
De log glatt.
Sessan tog hand om sitt lilla föl, Pärlia och Lars beslöt sig för att låta de vera ifred.
- Om bara Annie var här...sa Karin inne i huset.
- Hon hade gillat Pärlia så mycket! sa Jacob
Lars nickade långsamt.
- Tror ni.. Tror ni att hon kommer.. att vakna igen? frågade Ulrika, just den frågan ingen annan vågat fråga.
- Klart hon gör! sa Jacob frustrerat.
Lars stirrade på Ulrika.
- Hur kan du säga något annat? frågade han argt.
Han vände på klacken och gick in i sitt och Karins sovrum.
Ett litet knack hördes på dörren, och Karin öppnade trött.
- Hej, jag och min familj är här nu med Beeke, sa Linn blygt.
Karin log mot henne.
- Jag kommer, sa hon och tog på sig skor och jacka och gick efter Linn.
Där ute stod Linns familj och höll ponnyn.
- Jag ska visa vart eran box är, följ med mig, sa Karin och gick till den lediga boxen.
Linn strålade och släppte glatt in Beeke i sitt nya hem.
- Den är enorm! sa hon och fnissade.
Beeke såg verkligen liten ut i den enorma boxen.
En ynklig gnäggning hördes från Sessans och Pärlias box.
- Vad var det? frågade Linns pappa.
- Ett av våra fölston har fått sitt föl idag, log Karin.
Linn skyndade fram till Sessans box och drog efter andan när hon fick se fölet.
- Gud vad söt den är! Vad heter den? frågade hon ivrigt.
- Hon heter Princess Pärlia, sa Karin mjukt.
Linn sträckte försiktigt ner handen till Pärlias minimala mule.
Pärlia slickade långsamt på den.
- Hon är jättegullig! sa Linn och log.
Karin log tillbaka.
- Morgonfodring sker klockan 7 och utsläpp klockan 8, lunch vid 12 och insläpp och middag vid 6. Kvällsmat får de vid 22.00 , berättade Karin.
Linns föräldrar nickade.
- Det blir jätterbra, sa Linn.
- Nu får vi ta och packa upp alla Beekes grejer, sa Linns mamma.
Linn nickade och klappade Pärlia en sista gång.
- Var är Annie någonstans? frågade Linn när hon var påväg ut genom stallgången.
Karins leende bleknade och hon tittade ner i marken.
- Kom nu Linn, sa hennes mamma såfort hon såg hur Karin såg ut.
Karin vände sig bort och tittade på Pärlia.
- Där ett nytt liv startar, tar ett annat slut, tänkte Karin.
Men Annie skulle inte dö! Hon fick inte dö! Det kunde inte hända..
Karin vände och gick in i huset igen.
Hon såg den lyckliga lilla familjen bära in sin kära hästs grejer i sadelkammaren.
Ulrika såg olyckligt på henne.
- Det kommer bli bra, sa hon tyst, sedan svämmade tårarna över.
- Jag åker tillbaka till Annie, sa Karin och tittade på Jacob.
Jacob reste sig och gick efter Karin.
De startade bilen och åkte därifrån.
- Jag vet inte vad jag ska göra utan Annie, sa Karin och suckade djupt.
- Det kommer att ordna sig, hon kommer snart att vakna och komma hem! sa Jacob lugnande.
Karin nickade.
När de stannade vid sjukhusets parkering gick de snabbt in på sjukhuset.
- Annie Olsson, sa de i receptionen.
Annies läkare kom snabbt gående i hallen.
- Karin! Jag har riktigt goda nyheter! sa han och sprang fram till dom.
Karin log med hela ansiktet.
- Har hon vaknat? frågade Jacob och andades ut.
Vad kommer att hända nu? Det får ni veta i avsnitt 40! :) Bara 10 avsnitt till superdupernummer! ;)
Annie & Shoganan, sommaren 09.
När de stannade på Stuteri Fyrklöverns infart kom Rebecka utstörtandes ur stallet.
- Lars! Lars! ropade hon.
Lars stannade bilen och han klev ur.
- Princess Martja fölar!! skrek hon.
Lars gick snabbt in i stallet och stannade utanför Sessans box.
Karin och Jacob kom in i stallet och ställde sig bredvid.
Fölet kom snabbt på fötter och Sessan sniffade på det.
- Gud vad gulligt! sa Rebecka.
Men sedan vände hon sig tvärt om när fölet försökte dia.
Lars höjde på ögonbrynen och övervakade hästarna i boxen.
Sessan försökte sparka det, men då ingrep Lars.
- Ett sto, sa Lars när han ledde fram henne till Sessan.
Han pratade mjukt med mamman och hon lät till sist sitt föl dia.
- Vad ska hon heta? frågade Karin.
- Princess Pärlia! sa Jacob försiktigt.
Lars nickade.
- Perfekt! sa han och klappade Pärlia på rumpan.
De log glatt.
Sessan tog hand om sitt lilla föl, Pärlia och Lars beslöt sig för att låta de vera ifred.
- Om bara Annie var här...sa Karin inne i huset.
- Hon hade gillat Pärlia så mycket! sa Jacob
Lars nickade långsamt.
- Tror ni.. Tror ni att hon kommer.. att vakna igen? frågade Ulrika, just den frågan ingen annan vågat fråga.
- Klart hon gör! sa Jacob frustrerat.
Lars stirrade på Ulrika.
- Hur kan du säga något annat? frågade han argt.
Han vände på klacken och gick in i sitt och Karins sovrum.
Ett litet knack hördes på dörren, och Karin öppnade trött.
- Hej, jag och min familj är här nu med Beeke, sa Linn blygt.
Karin log mot henne.
- Jag kommer, sa hon och tog på sig skor och jacka och gick efter Linn.
Där ute stod Linns familj och höll ponnyn.
- Jag ska visa vart eran box är, följ med mig, sa Karin och gick till den lediga boxen.
Linn strålade och släppte glatt in Beeke i sitt nya hem.
- Den är enorm! sa hon och fnissade.
Beeke såg verkligen liten ut i den enorma boxen.
En ynklig gnäggning hördes från Sessans och Pärlias box.
- Vad var det? frågade Linns pappa.
- Ett av våra fölston har fått sitt föl idag, log Karin.
Linn skyndade fram till Sessans box och drog efter andan när hon fick se fölet.
- Gud vad söt den är! Vad heter den? frågade hon ivrigt.
- Hon heter Princess Pärlia, sa Karin mjukt.
Linn sträckte försiktigt ner handen till Pärlias minimala mule.
Pärlia slickade långsamt på den.
- Hon är jättegullig! sa Linn och log.
Karin log tillbaka.
- Morgonfodring sker klockan 7 och utsläpp klockan 8, lunch vid 12 och insläpp och middag vid 6. Kvällsmat får de vid 22.00 , berättade Karin.
Linns föräldrar nickade.
- Det blir jätterbra, sa Linn.
- Nu får vi ta och packa upp alla Beekes grejer, sa Linns mamma.
Linn nickade och klappade Pärlia en sista gång.
- Var är Annie någonstans? frågade Linn när hon var påväg ut genom stallgången.
Karins leende bleknade och hon tittade ner i marken.
- Kom nu Linn, sa hennes mamma såfort hon såg hur Karin såg ut.
Karin vände sig bort och tittade på Pärlia.
- Där ett nytt liv startar, tar ett annat slut, tänkte Karin.
Men Annie skulle inte dö! Hon fick inte dö! Det kunde inte hända..
Karin vände och gick in i huset igen.
Hon såg den lyckliga lilla familjen bära in sin kära hästs grejer i sadelkammaren.
Ulrika såg olyckligt på henne.
- Det kommer bli bra, sa hon tyst, sedan svämmade tårarna över.
- Jag åker tillbaka till Annie, sa Karin och tittade på Jacob.
Jacob reste sig och gick efter Karin.
De startade bilen och åkte därifrån.
- Jag vet inte vad jag ska göra utan Annie, sa Karin och suckade djupt.
- Det kommer att ordna sig, hon kommer snart att vakna och komma hem! sa Jacob lugnande.
Karin nickade.
När de stannade vid sjukhusets parkering gick de snabbt in på sjukhuset.
- Annie Olsson, sa de i receptionen.
Annies läkare kom snabbt gående i hallen.
- Karin! Jag har riktigt goda nyheter! sa han och sprang fram till dom.
Karin log med hela ansiktet.
- Har hon vaknat? frågade Jacob och andades ut.
Vad kommer att hända nu? Det får ni veta i avsnitt 40! :) Bara 10 avsnitt till superdupernummer! ;)
Annie & Shoganan, sommaren 09.
Stuteri Fyrklövern Del 38
Karin och Lars kom hem sent den kvällen.
Jacob, Eva-Lena och resten av familjen satt uppe och väntade.
- Hur är det med henne? frågade Eva-Lena oroligt.
- Hon är i koma, sa Lars och vände bort blicken.
Jacob strök undan tårarna.
Rebecka snyftade högt och Ulrika kramade henne.
- Jag vet att detta är ett jobbigt besked, men vi ska göra allt vi kan, sa Karin när hon hade samlat sig.
Eva-Lena nickade.
- Jag har hört att folk i koma vaknar snabbare om de har folk hos sig som pratar med en, sa Ulrika.
- Kan vi åka dit? frågade Jacob.
Karin skakade på huvudet.
- Läkarna bad oss komma tillbaka imorgon, sa Karin ledset.
- Har Flashan kommit tillbaka? frågade Lars för att få tankarna från Annie.
- Flashan? Nej, inte vad jag har sett, sa Ulrika.
Lars tog på sig kappan och skorna och gick ut i stallet.
Det blev en oändlig tystnad när dörren slog igen.
Ute i stallet tändes lampan och hästarna gnäggade.
Flashan stod trygg i sin box, och Lars klappade henne.
- Om bara detta inte hade hänt! sa han och kände sig skyldig.
- Du ska inte ha skuldkänslor, sa plötsligt en röst bakom honom.
Han vände sig hastigt om.
Jacob stod och såg honom i ögonen.
- Det som hände var inte ditt fel, sa han.
- Jag borde ha vetat bättre än att inte säga något när hon ställde sig framför Flashan, sa Lars och tårarna rann.
Chockad av Lars tårar förblev Jacob tyst, han visste inte vad han skulle säga. Allt han hade på tungan lät bara helt fel.
- Kom nu Lars, sa Jacob till sist.
Lars lät sig ledas bredvid honom och in i huset igen.
Klockan var snart 1 och familjen gick och la sig.
Ingen kunde somna, tankarna var kvar hos Annie som var på sjukhuset.
Skulle hon vakna? Skulle allt förbli som vanligt då? Eller skulle hon dö?
Tankarna snurrade i huvudet.
Timmarna gick, och till sist var klockan halv 6. Ingen hade fått en blund på hela natten och de samlades för att dricka kaffe.
- Vem vill följa med till Annie? frågade Karin och Lars en timme senare.
Jacob reste sig och tog på sig jackan utan att svara.
- Ska vi gå? sa han sedan.
De nickade och satte sig i bilen.
Efter en kvart var de framme vid sjukhuset.
- Annie Olsson, sa Lars vid disken.
Hon nickade och log lite försiktigt.
Lars tackade och gick mot Annies rum.
Väl framme, låg hon blek om kinderna i den kritvita sängen.
Hans lilla dotter, som det inte var säkert att hon någon mer gång skulle kunna se världen igen.
Vem visste igentligen vad som snurrade i hennes huvud, var det ångesten för att aldrig mer få se Flashan? Att känna paniken växa inom sig när hon föll, smärtan från stenen, eller vad var det? Ingen visste. Inte ens Annie själv.
- Kan jag få vara ensam med henne? frågade Jacob försiktigt.
Karin och Lars nickade och gick ut.
- Annie? Jag är inte säker på att du hör mig nu, men jag försöker ändå. Mamma sa ju faktiskt att du kunde höra mig ändå.. stammade han fram.
Han tog hennes hand och kramade den.
- Du betyder så mycket för mig, att du bara inte kan ge upp, du måste kämpa Annie, du ska tillbaka till livet. Flashan är förresten hemma nu, i tryggt förvar och du behöver inte oroa dig för honom längre, Shoganan har det också bra, han går i hagen och käkar snö. Jag hoppas bara att du inte behöver dö på detta sättet Annie, kom igen. Glöm inte att kämpa! Jag älskar dig kussen! Och det vet du! avslutade Jacob och gick därifrån.
Karin gick in, och pratade med sin dotter.
Lars stod bredvid och pratade med.
De visste inte vad de skulle säga, de kallpratade bara. Det kändes så fel, så konstigt att inte få några svar. Att inte veta om hon hörde.
När läkaren plötsligt kom in och sa att det var bra om de åkte hem igen, för de skulle göra en massa tester på henne.
Karin kollade på klockan som visade på halv 12. De hade varit där i flera timmar!
- Kom Jacob, sa Karin och kramade hans axel.
- Detta kommer att ordna sig, sa Lars, mest för att lugna sig själv.
hur ska detta gå?
Jacob, Eva-Lena och resten av familjen satt uppe och väntade.
- Hur är det med henne? frågade Eva-Lena oroligt.
- Hon är i koma, sa Lars och vände bort blicken.
Jacob strök undan tårarna.
Rebecka snyftade högt och Ulrika kramade henne.
- Jag vet att detta är ett jobbigt besked, men vi ska göra allt vi kan, sa Karin när hon hade samlat sig.
Eva-Lena nickade.
- Jag har hört att folk i koma vaknar snabbare om de har folk hos sig som pratar med en, sa Ulrika.
- Kan vi åka dit? frågade Jacob.
Karin skakade på huvudet.
- Läkarna bad oss komma tillbaka imorgon, sa Karin ledset.
- Har Flashan kommit tillbaka? frågade Lars för att få tankarna från Annie.
- Flashan? Nej, inte vad jag har sett, sa Ulrika.
Lars tog på sig kappan och skorna och gick ut i stallet.
Det blev en oändlig tystnad när dörren slog igen.
Ute i stallet tändes lampan och hästarna gnäggade.
Flashan stod trygg i sin box, och Lars klappade henne.
- Om bara detta inte hade hänt! sa han och kände sig skyldig.
- Du ska inte ha skuldkänslor, sa plötsligt en röst bakom honom.
Han vände sig hastigt om.
Jacob stod och såg honom i ögonen.
- Det som hände var inte ditt fel, sa han.
- Jag borde ha vetat bättre än att inte säga något när hon ställde sig framför Flashan, sa Lars och tårarna rann.
Chockad av Lars tårar förblev Jacob tyst, han visste inte vad han skulle säga. Allt han hade på tungan lät bara helt fel.
- Kom nu Lars, sa Jacob till sist.
Lars lät sig ledas bredvid honom och in i huset igen.
Klockan var snart 1 och familjen gick och la sig.
Ingen kunde somna, tankarna var kvar hos Annie som var på sjukhuset.
Skulle hon vakna? Skulle allt förbli som vanligt då? Eller skulle hon dö?
Tankarna snurrade i huvudet.
Timmarna gick, och till sist var klockan halv 6. Ingen hade fått en blund på hela natten och de samlades för att dricka kaffe.
- Vem vill följa med till Annie? frågade Karin och Lars en timme senare.
Jacob reste sig och tog på sig jackan utan att svara.
- Ska vi gå? sa han sedan.
De nickade och satte sig i bilen.
Efter en kvart var de framme vid sjukhuset.
- Annie Olsson, sa Lars vid disken.
Hon nickade och log lite försiktigt.
Lars tackade och gick mot Annies rum.
Väl framme, låg hon blek om kinderna i den kritvita sängen.
Hans lilla dotter, som det inte var säkert att hon någon mer gång skulle kunna se världen igen.
Vem visste igentligen vad som snurrade i hennes huvud, var det ångesten för att aldrig mer få se Flashan? Att känna paniken växa inom sig när hon föll, smärtan från stenen, eller vad var det? Ingen visste. Inte ens Annie själv.
- Kan jag få vara ensam med henne? frågade Jacob försiktigt.
Karin och Lars nickade och gick ut.
- Annie? Jag är inte säker på att du hör mig nu, men jag försöker ändå. Mamma sa ju faktiskt att du kunde höra mig ändå.. stammade han fram.
Han tog hennes hand och kramade den.
- Du betyder så mycket för mig, att du bara inte kan ge upp, du måste kämpa Annie, du ska tillbaka till livet. Flashan är förresten hemma nu, i tryggt förvar och du behöver inte oroa dig för honom längre, Shoganan har det också bra, han går i hagen och käkar snö. Jag hoppas bara att du inte behöver dö på detta sättet Annie, kom igen. Glöm inte att kämpa! Jag älskar dig kussen! Och det vet du! avslutade Jacob och gick därifrån.
Karin gick in, och pratade med sin dotter.
Lars stod bredvid och pratade med.
De visste inte vad de skulle säga, de kallpratade bara. Det kändes så fel, så konstigt att inte få några svar. Att inte veta om hon hörde.
När läkaren plötsligt kom in och sa att det var bra om de åkte hem igen, för de skulle göra en massa tester på henne.
Karin kollade på klockan som visade på halv 12. De hade varit där i flera timmar!
- Kom Jacob, sa Karin och kramade hans axel.
- Detta kommer att ordna sig, sa Lars, mest för att lugna sig själv.
hur ska detta gå?
Stuteri Fyrklövern Del 37
När Annie och Lars äntligen satt i bilen på jakt efter Flashan letade Annies trötta ögon i den täta snöns flingor.
- Var är han? tjöt hon.
- Ta det lugnt Annie, vi ska hitta honom, svarade Lars.
Vid varenda hus stannade de, och frågade om någon hade sett en gyllenbrun häst och en ryttare rida förbi.
Alla skakade skamset på huvudet.
När de hade åkt närmare en timme såg Annie plötsligt Flashan inne i skogen.
STANNA! skrek hon och hoppade ur bilen.
Hon ställde sig framför Flashan när han kom galopperandes.
Annie flyttade sig inte.
Hon stog framför honom.
Ryttaren drev och drev, men Flashan tvärnitade. Just på en ispöl.
Benen fick inget fäste mer, och han gled rakt in i Annie.
Annie ramlade baklänges, rakt på en vass sten.
- NEJ! skrek Lars.
Han kollade puls på henne, allt han visste om första hjälpen.
Blodet hade börjat rinna på baksidan huvudet, men det kunde Lars inte se.
Han vågade inte flytta på henne.
Tjejen som satt på Flashan sa inte ett ord.
Hon bara satt där.
- Gör något dådå! skrek Lars till henne.
Hon tog snabbt upp sin mobil och ringde till en ambulans.
Snart hördes sirener komma farande.
Annie togs upp på en bår och inom kort var de påväg till sjukhuset.
- Rid raka vägen hem till våran gård, och lämna Flashan där, sen försvinner du därifrån i all framtid! sa Lars barskt och gick in i ambulansen.
Tjejen nickade och vände Flashan i riktning mot stallet.
Efter en grundlig undersökning av Annie kommer äntligen en läkare ut till väntrummet där Lars och Karin väntar.
- Vi har undersökt henne mycket noga, men vi hittar ingenting som ger förklaringen till det som har hänt.
- Vad har hänt? sa Karin och torkade tårarna.
Läkaren tittade i ögonen på föräldrarna.
- Hon är i koma, sa han till sist.
Lars kramade om Karin och nickade mot läkaren.
Tårarna steg i deras ögon och de gick sedan in till deras dotter.
Hur en liten skitunge kunde göra något sånt här mot deras dotter.
Tänk om hon aldrig skulle vakna igen!
Spännande fortsättning i nästa avsnitt...
- Var är han? tjöt hon.
- Ta det lugnt Annie, vi ska hitta honom, svarade Lars.
Vid varenda hus stannade de, och frågade om någon hade sett en gyllenbrun häst och en ryttare rida förbi.
Alla skakade skamset på huvudet.
När de hade åkt närmare en timme såg Annie plötsligt Flashan inne i skogen.
STANNA! skrek hon och hoppade ur bilen.
Hon ställde sig framför Flashan när han kom galopperandes.
Annie flyttade sig inte.
Hon stog framför honom.
Ryttaren drev och drev, men Flashan tvärnitade. Just på en ispöl.
Benen fick inget fäste mer, och han gled rakt in i Annie.
Annie ramlade baklänges, rakt på en vass sten.
- NEJ! skrek Lars.
Han kollade puls på henne, allt han visste om första hjälpen.
Blodet hade börjat rinna på baksidan huvudet, men det kunde Lars inte se.
Han vågade inte flytta på henne.
Tjejen som satt på Flashan sa inte ett ord.
Hon bara satt där.
- Gör något dådå! skrek Lars till henne.
Hon tog snabbt upp sin mobil och ringde till en ambulans.
Snart hördes sirener komma farande.
Annie togs upp på en bår och inom kort var de påväg till sjukhuset.
- Rid raka vägen hem till våran gård, och lämna Flashan där, sen försvinner du därifrån i all framtid! sa Lars barskt och gick in i ambulansen.
Tjejen nickade och vände Flashan i riktning mot stallet.
Efter en grundlig undersökning av Annie kommer äntligen en läkare ut till väntrummet där Lars och Karin väntar.
- Vi har undersökt henne mycket noga, men vi hittar ingenting som ger förklaringen till det som har hänt.
- Vad har hänt? sa Karin och torkade tårarna.
Läkaren tittade i ögonen på föräldrarna.
- Hon är i koma, sa han till sist.
Lars kramade om Karin och nickade mot läkaren.
Tårarna steg i deras ögon och de gick sedan in till deras dotter.
Hur en liten skitunge kunde göra något sånt här mot deras dotter.
Tänk om hon aldrig skulle vakna igen!
Spännande fortsättning i nästa avsnitt...
