Karin och Lars kom hem sent den kvällen.
Jacob, Eva-Lena och resten av familjen satt uppe och väntade.
- Hur är det med henne? frågade Eva-Lena oroligt.
- Hon är i koma, sa Lars och vände bort blicken.
Jacob strök undan tårarna.
Rebecka snyftade högt och Ulrika kramade henne.
- Jag vet att detta är ett jobbigt besked, men vi ska göra allt vi kan, sa Karin när hon hade samlat sig.
Eva-Lena nickade.
- Jag har hört att folk i koma vaknar snabbare om de har folk hos sig som pratar med en, sa Ulrika.
- Kan vi åka dit? frågade Jacob.
Karin skakade på huvudet.
- Läkarna bad oss komma tillbaka imorgon, sa Karin ledset.
- Har Flashan kommit tillbaka? frågade Lars för att få tankarna från Annie.
- Flashan? Nej, inte vad jag har sett, sa Ulrika.
Lars tog på sig kappan och skorna och gick ut i stallet.
Det blev en oändlig tystnad när dörren slog igen.
Ute i stallet tändes lampan och hästarna gnäggade.
Flashan stod trygg i sin box, och Lars klappade henne.
- Om bara detta inte hade hänt! sa han och kände sig skyldig.
- Du ska inte ha skuldkänslor, sa plötsligt en röst bakom honom.
Han vände sig hastigt om.
Jacob stod och såg honom i ögonen.
- Det som hände var inte ditt fel, sa han.
- Jag borde ha vetat bättre än att inte säga något när hon ställde sig framför Flashan, sa Lars och tårarna rann.
Chockad av Lars tårar förblev Jacob tyst, han visste inte vad han skulle säga. Allt han hade på tungan lät bara helt fel.
- Kom nu Lars, sa Jacob till sist.
Lars lät sig ledas bredvid honom och in i huset igen.

Klockan var snart 1 och familjen gick och la sig.
Ingen kunde somna, tankarna var kvar hos Annie som var på sjukhuset.
Skulle hon vakna? Skulle allt förbli som vanligt då? Eller skulle hon dö?
Tankarna snurrade i huvudet.
Timmarna gick, och till sist var klockan halv 6. Ingen hade fått en blund på hela natten och de samlades för att dricka kaffe.
- Vem vill följa med till Annie? frågade Karin och Lars en timme senare.
Jacob reste sig och tog på sig jackan utan att svara.
- Ska vi gå? sa han sedan.
De nickade och satte sig i bilen.
Efter en kvart var de framme vid sjukhuset.
- Annie Olsson, sa Lars vid disken.
Hon nickade och log lite försiktigt.
Lars tackade och gick mot Annies rum.

Väl framme, låg hon blek om kinderna i den kritvita sängen.
Hans lilla dotter, som det inte var säkert att hon någon mer gång skulle kunna se världen igen.
Vem visste igentligen vad som snurrade i hennes huvud, var det ångesten för att aldrig mer få se Flashan? Att känna paniken växa inom sig när hon föll, smärtan från stenen, eller vad var det? Ingen visste. Inte ens Annie själv.
- Kan jag få vara ensam med henne? frågade Jacob försiktigt.
Karin och Lars nickade och gick ut.
- Annie? Jag är inte säker på att du hör mig nu, men jag försöker ändå. Mamma sa ju faktiskt att du kunde höra mig ändå.. stammade han fram.
Han tog hennes hand och kramade den.
- Du betyder så mycket för mig, att du bara inte kan ge upp, du måste kämpa Annie, du ska tillbaka till livet. Flashan är förresten hemma nu, i tryggt förvar och du behöver inte oroa dig för honom längre, Shoganan har det också bra, han går i hagen och käkar snö. Jag hoppas bara att du inte behöver dö på detta sättet Annie, kom igen. Glöm inte att kämpa! Jag älskar dig kussen! Och det vet du! avslutade Jacob och gick därifrån.
Karin gick in, och pratade med sin dotter.
Lars stod bredvid och pratade med.
De visste inte vad de skulle säga, de kallpratade bara. Det kändes så fel, så konstigt att inte få några svar. Att inte veta om hon hörde.
När läkaren plötsligt kom in och sa att det var bra om de åkte hem igen, för de skulle göra en massa tester på henne.
Karin kollade på klockan som visade på halv 12. De hade varit där i flera timmar!
- Kom Jacob, sa Karin och kramade hans axel.
- Detta kommer att ordna sig, sa Lars, mest för att lugna sig själv.

hur ska detta gå?