Annie sprang förgäves på stigen där Flashan just hade försvunnit.
Mörkret föll snabbare och snabbare, Annie sprang.
Plötsligt stannade hon, hennes hjärta dunkade hårt innanför bröstet.
Hon flämtade, och satte sig på en stubbe vid sidan av den obektanta stigen.
Annie såg sig omkring, hon kände inte igen sig.
De gamla välbekanta stigarna var inte i närheten längre.
Var var hon? Hovspåren hade snöat igen, och mörkret var som ett svart täcke runtom henne.
Stjärnorna lyste klart över henne, plötsligt blev Annie rädd. Hon var ensam ute i det kalla mörkret.
Ingen visste var hon var, hur skulle hon hitta hem?
Annie reste sig och sprang i motsatt håll.
På något sätt skulle hon ju ändå hitta hem!
Snön hade snabbt sopat igen hennes spår, så hon gick helt på sina instinkter.

Efter nästan två timmars springning såg hon äntligen ljus framåt stigen.
- Äntligen! sa hon högt till sig själv.
Annie spang långsammare nu, när hon kom närmare kände hon inte alls igen husen.
- Var är jag? sa hon förtvivlat.
Efter en stunds andning gick hon snabbt fram till ett litet gult hus för att be att få låna telefonen.
Dörren öppnades av en mycket gammal tant.
Annie svalde.
- Hej, jag har gått vilse, och jag undrar om jag skulle kunna få låna din telefon för att ringa hem? frågade Annie vänligt.
Tanten granskade henne från topp till tå, rynkade på pannan när hon såg hennes kläder.
Utan ett ord stängde hon igen dörren framför näsan på Annie.
Annie gapade chockat.
Hon gick till nästa hus. Ingen öppnade, och Annie kände tårarna stiga i ögonen på henne.
Det tredje huset var ett stort rött hus. Annie knackade försiktigt.
En ung tjej öppnade dörren.
- Hej, jag skulle vilja be om att få låna telefonen, bad Annie och log försiktigt.
Tjejen log vänligt.
- Självklart! Kom in! Tjejen backade och visade Annie telefonen.
Annie slog hennes pappas nummer, och han svarade på första signalen.
- Var är du! frågade Lars upprört.
- Jag vet inte, jag är hos en tjej någonstans, jag har gått i nästan över två timmar! sa Annie uppgivet.
- Hammarby! ropade tjejen ifrån köket.
Annie tackade.
- Jag är i Hammarby, sa Annie och lät förvirrad.
Hennes pappa mumlade i telefonen.
- Stanna där du är om det går bra, jag åker med en gång, sa Lars.
Annie la på luren.
- Pappa är påväg, men är det okej om jag stannar här tills han kommer? frågade Annie och rodnade.
Tjejen nickade och log.
- Vill du ha te? frågade hon vänligt.
Annie nickade.
- Jättegärna! svarade hon.

Efter ett tag kom Lars in till huset.
- Tack så jättemycket för allt! sa Annie och gick efter Lars ut i bilen.
Annie fick berätta hela historien.
- Men var är Flashan? frågade Lars undrande.
- Det var någon liten skitunge som drog av mig ifrån honom och galopperade iväg! sa Annie.
Lars stirrade på henne.
- Jag vet, hel konstigt! sa Annie och suckade.

När Annie väl den kvällen gick och lade sig, omgavs hon av oroliga drömmar.
Var befann sig hennes häst?
Skulle han komma tillbaka? Och vad ville flickan?

Det får du veta i avsnitt 36!
Hjälp vad jag har tappat läsare alltså :o
Kanske dags att sluta? .. :(