vet inte om det är ngn idé att jag egentligen skriver..
1. tror inte det är så många som läser nu mer pga dålig uppdatering ..
2. har aldrig tid, eller idéer att komma på något att skriva!
menmen, får försöka ..

Läkaren log med hela ansiktet.
- Hon är vaken! sa han.
Karin sprang direkt in till Annie igen. Tätt bakom henne kom Jacob.
- Hej gumman! sa Karin och strök henne över huvudet.
- Äntligen vaknade du! sa Jacob.
Annie såg undrande på dom.
- Vilka är ni? Var är jag? sa hon skräckslaget. Hon irrade hit och dit med blicken. Plötsligt insåg hon, och hon log generat. Hon kramade om sin mamma, och sedan sin kusin.
Läkaren kom in igen.
- Hon behöver mycket vila, sa han och tittade på Karin.
Karin nickade.
- När kan hon komma hem igen? frågade hon.
- Så fort vi ser att allting är okej, och att det inte finns några risker för henne, sa han övertygande.
Karin log mot sin dotter.
- Hur är det med Shoganan?
- Du kommer ihåg Shoganan! sa Karin.
- Ja, varför skulle jag inte komma ihåg min egen häst? sa Annie tvivlande.
Karin skrattade lyckligt.

Läkaren föste sedan ut Karin och Jacob ur rummet.
- Hon måste få vila, sa han och log mot dem.
Karin nickade och skakade hand med läkaren.
- Jag är verkligen glad att hon vaknade tillslut, sa han och gick vidare in i ett annat rum.
Karin och Jacob gick ut till bilen och åkte hem.
Väl hemma möttes de av Lars.
- Läkaren ringde! Är det verkligen sant? Har hon vaknat? frågade han överlyckligt.
Karin log glädjestrålande och kramade om sin man.

Två veckor senare..
- Välkommen hem Annie! sa alla som var samlade i köket när Annie och Lars äntligen kom hem från sjukhuset.
- Hur känner du dig? frågade Ulrika och kramade om henne.
Annie log mot henne.
- Som vanligt, jag förstår inte varför läkaren envisades med att jag skulle stanna där så länge!
Alla skrattade och log mot henne.
De åt god mat, och sedan gick Jacob med Annie ut till stallet.
- Hur var det att ligga i koma? sa Jacob och skrattade.
- Jag vet inte, det var lixom.. bara helt svart, och ibland kom det vitt ljus, sa Annie och petade på en flisa i en av boxdörrarna.
Shoganan gnäggade lågt när hon kom närmare hans box.
- Lille prinsen, du måste ha trott att jag har övergett dig! Det har jag inte gubben, det kan jag lova dig! sa Annie ömt.
- Har han blivit riden någonting? frågade Annie Jacob.
Han skakade på huvudet.
- Hela gården har stått stilla sedan du var i koma. Det enda som har hänt, är att Maartja har fått sitt efterlängtade föl.
Annie stirrade på Jacob.
- Men varför har du inte sagt någonting!
Annie skyndade sig fram till Maartjas box. I boxen stod den sötaste lilla fölungen, med bara ludd till panlugg och tittade nyfiket på henne.
Annie drog efter andan.
- Nej men gud så söt! Vad heter hon? frågade Annie andlöst.
- Princess Pärlia, men hon kallas Pärlia, sa Jacob och följde minsta lilla rörelse fölet gjorde.

När Annie några dagar senare red Shoganan i manegen, hördes dunder och brak inne i stallet.
Annie stannade sin skimmel och hoppade av.
Hon ledde honom fram till stallet och såg att Pärlia hade kommit på rymmen.
- Men lilla vännen, hur har du kommit ut? sa Annie förvånat.
Rebecka kom snabbt gående efter fölungen, som trippade iväg längs stallgången.
- Lars ville att vi skulle sätta på henne en grimma, men hon knuffade upp boxdörren och smet ut innan jag ens han reagera, ropade Rebecka och sprang vidare.
Annie fnissade för sig själv. Hon tog in Shoganan i stallet och borstade av honom.
- Du var så duktig prinsen, sa hon och la på honom täcket.

Annie skulle precis släppa ut Shoganan i hagen, när hon såg Pärlia på väg mot landsvägen.
Annie släppte fort ut Shoganan ur hagen och sprang in till Lars.
- PÄRLIA ÄR PÅ RYMMEN! skrek hon och sprang sedan för allt hon var värd efter den lilla fölungen.
Efter sig hörde hon Lars starta bilen och körde iväg.
- Vart var fölungen på väg? tänkte Annie. Hon ökade tempot ytterligare, och snart körde Lars förbi henne.
Fuxfölet sprang förbi kyrkan, och det var bara fråga om 300 meter innan hon var ute på landsvägen.
Lars trampade ännu mer på gasen, han körde långsamt förbi henne och stannade sedan bilen tvärs över vägen. Pärlia vände om och sprang nu åt andra hållet. Men där stod Annie och hann precis få tag i grimman på fölungen.
- Du din lilla buse! sa hon bestämt.
Lars suckade och bad Annie gå hem med fölisen.
- Vi ses där hemma! sa Lars och startade bilen igen.
När Annie väl var hemma igen, stod Maartja och gnäggade som en dåre efter sin lilla fölunge.
Pärlia gick nöjt in i sin stora rymliga box och sörplade högljutt i sig mjölk från sin mamma.
Livet är ändå bra härligt, tänkte Annie där hon stod och njöt av synen av Pärlia.

Får se om det blir någon fortsättning, beror på hur mycket komentarer jag får... !
/amanda


bilden ska föreställa så som Pärlia ser ut.. ;)